Cinemateket
Stillbild från film
Vad är klockan i Paris? Tsai Ming-liang (2001)

Exil på vita duken

Film har sällan utövat en sådan lockelse på mig som när jag kunnat gå bort från den plötsliga ensamhet som kan uppstå när man är utomlands i långa perioder. Oavsett om det varit i London, Lagos, Lyon eller Los Angeles har biomörkret varit en plats där avsaknaden av sammanhang trängts bort av filmens mening.

”Home is not where you are born; home is where all your attempts to escape cease.”
– Naguib Mahfouz


Jag har alltid fascinerats av filmer om flykt, och i någon mening överidentifierat mig med fångar i film. Flykten från Alcatraz (1979) med Clint Eastwood, Robert Bressons En dödsdömd har rymt (1956), Franklin J. Schaffners Papillon (1973), ja till och med Dead Man Walking (1995) med Sean Penn i rollen som Matthew Poncelet, en dödsdömd nazist, mördare och våldtäktsman fick mig att leva mig in i att vara fången utan hopp om att undkomma.

När jag var liten gick hela sexårsgruppen på dagis och såg Martin Rosens filmatisering av Richard Adams Den långa flykten (1978) och jag storbölade åt det äventyr som utspelade sig när en grupp kaniner flyr sitt hem. Den första gången en film som nominellt handlar om flykt och fångenskap fick mig att tänka på annat var när jag såg helyllerullen Nyckeln till frihet (1994) med Tim Robbins och Morgan Freeman i huvudrollerna. Upplägget i filmen är nästan inställsamt. Andy Dufresne som spelas av Robbins är så klart oskyldigt dömd så det finns exakt ingenting som står i vägen för att man som tittare ska identifiera sig med honom; Freemans rollfigur ”Red” är orättvist hårt dömd och vid varje tillfälle han genomgår prövning för att släppas för gott uppförande anmärks det på honom.

Men det är inte de rollfigurerna som fascinerar, utan medfången Brooks Hatlen. Hatlen har suttit länge, i slutändan sitter han fängslad ett halvsekel. Men han flyr aldrig. När han väl släpps ut har han svårt att anpassa sig till världen utanför, han är i konstant skräck för sin omgivning och skriver tillbaka till sina forna medfångar. Han överväger att begå något mindre brott för att bli inlåst på nytt så att han kan vara någonstans där han känner igen sig och vet vad som gäller, ja till och med känner sig hemma. Till slut väljer Hatlen att avsluta sitt liv genom att hänga sig.

På något sätt får allt det mig att tänka på exil. Visst, det är en Hollywoodfilm, den bygger på en roman av Stephen King, filmen visas rutinmässigt på reklam-tv-kanalerna fredagskvällar kring storhelger, det är lättsmält svårt och redan från förtexterna och inledningen står det klart att det är urtypen för en film i ”the-good-guys-will-make-it”-genren med de löften den erbjuder tittaren. Men just den i förbifarten skildrade djupare frågan – vad ska man göra med friheten när man väl vunnit den? – påminner mig om exilens, eller i alla fall så som jag föreställer mig den.

Jag har själv aldrig varit i exil, men ibland tänker jag att vara uppvuxen ”interkulturellt” (som det så fint heter) och inte ha ett enat hem är som en lightversion av exil, och så många familjemedlemmar är i exil. Film har sällan utövat en sådan lockelse på mig som när jag kunnat gå bort från den plötsliga ensamhet som kan uppstå när man är utomlands i långa perioder. Oavsett om det varit i London, Lagos, Lyon eller Los Angeles har biomörkret varit en plats där avsaknaden av sammanhang trängts bort av filmens mening.

Tiden man är utomlands som är långt längre än semester, den tid då späckad vardag börjar sippra in och ens brist på sammanhang, relationer, rutiner, vardagssysslor och möten skriar åt en, då tänker jag att det liknar exil. Det kan vara bitterljuvt, med betoning på det senare ledet, man är fri, har få eller inga plikter, man kan flanera upp och ner för okända gator och låta ingivelsen guida en. Men om inget kommer ur det, om man inte möter värme, människor, invigs i samhörigheter, sällskap eller meningsfulla omgivningar förvandlas det utforskande av det nya och obekanta till att irra som en osalig ande på jakt efter en väg ut.

Film är en sådan väg ut.

Den inneboende dokumentära kvaliteten i film lånar sig åt att låta platsen man som tittare är på – platsen man är ensam på – trängas undan och plötsligt svepas in mot de filmiska händelsernas centrum, eller bara ta semester från sig själv och sin belägenhet. Det förtrollande med ”larger-than-life”-filmer, såväl matinéfilmer, storfilmer som sköra pärlor som skildrar livets egenhet och underlighet – alla hjälper de en ur den grop man är i. Men alla de här filmerna tar en så att säga ur exilen momentant, de behandlar den inte.

Om flykt är ett fenomenalt ämne för film – ett uppslag för ett äventyr där själva omgivningen kan ses som antagonister till berättelsens protagonist –är exil ett så mycket svårare ämne att närma sig i film. Dels är äventyret – resan – redan över, den självklara yttre fienden har redan besegrats. Dels – hur skildrar man tillståndet? Gator som gator, hus som hus, plats som plats, stad som stad; till det yttre är de alla samma.

Det är genom vår förtrogenhet med platser och sammanhang som de ges laddning och mening, så att vara borta på vissa gator och hemma på andra är svårt för en kamera att fånga på rörlig bild. Det kräver så mycket mer av skådespelare, regissör, manusförfattare och till och med just filmfotografer – hur fångar man alienation? Visst, vi kan låta gestalta vilsenhet, men det kan lika gärna se ut som slapstick som det kan föra tankarna till främlingskap och separation. Separation ja; kameran har oändligt lättare att visa oss det som finns än det som saknas.

Naguib Mahfouz ord om hem som en plats där all impuls att fly upphör är drastiska, ett snällare sätt att formulera något liknande skulle kunna vara att hem är en plats där det inte går nöd på en. Och om allt ifrån nära och kära, mening och sammanhang såväl som historia och framtid saknas på en och samma gång är det saker vi alla tar för givet som behöver förmedlas.

När vi ser actionfilmhjältar svinga sig igenom berättelser är all den saknaden sekundär i relation till yttre hot; frågan ”undrar om han saknar att prata med sin storasyster” uppstår liksom aldrig när horder av fiender omringar vår hjälte. Om förvecklingskomedins premiss är missförstånd är de belägenheter som vecklar ut sig från premissen dråpligt roliga – för att perspektiven ständigt gäckar oss och överraskar på roliga sätt – oftast anar vi pinsamma situationer precis innan de briserar.

En variant av detta med exil i premissen skulle kräva en hel del kreativitet för att inte färgas av molltoner. Där exilen skildrades som skräckfilm skulle monstret i slutet av tunneln inte vara en varelse utan en ständigt överhängande byråkrati, att knuffas från varma rum man försöker få in en fot i, till synes slumpartade smällar av känslomässig hunger som inte går att stilla, malande ”outside-looking-in”-perspektiv som avbryts av små hoppingivande vändningar och moment av lycka och mening, såväl som minnen av en tid då de momenten utgjorde pärlor på pärlband för att huvudpersonen var i sitt esse och på hemmaplan.

Det läckra löfte filmen utlovar oss – en värld, situation och ett drama där problemen skingras, konflikterna löses och ens nemesis eller berättelsens antagonist besegras – kan knappast rymmas i en berättelse om exil. Om man backar bandet till berättarstil före filmen hela vägen till det klassiska grekiska dramat, med en berättelse som utspelar sig på en och samma plats och under ett dygn, är det om möjligt än mer omöjligt att skildra exil och servera en resolution på mellan 90 och 120 minuter.

Jag tror det är därför berättelserna om exil är så frånvarande i film. Till och med i den arketypiskt amerikanska westernfilmen är exil inte ett tillstånd som ges uppmärksamhet, trots att hjälten många gånger är den rotlösa främlingen. Revolvermannahjälten inte bara i spaghettivästern utan även de klassiska John Ford-rullarna är ofta en främling för de nybyggare och de kollektiv av strävsamma jordbrukare, boskapsuppfödare och lycksökare som befolkar dramerna, men det är främlingen på genomresa som läxar upp eller besegrar den ondska som anfäktar dem. Men för att sedan aldrig själv kunna slå sig till ro, utan bara rida vidare mot horisonten.

Jag tror franska nya vågen är den rörelse som kom närmast att gestalta exilen, utan att någonsin uttryckligen försöka. I till exempel Agnès Vardas Cléo från 5 till 7 (1962) lyckas kameran skildra ett irrande som får mig att tänka på exil. Skildringen av Cléos väntan på provresultatet från en undersökning om cancer påminner om väntan på beslut om uppehållstillstånd eller utvisning, allt det vi ser henne företa sig i väntan på visshet känns helt irrelevant i relation till det hon försöker stålsätta sig för; att fönstershoppa i väntan på ett avgörande besked är helt enkelt bara distraktion.

Och häri finns väl kärnan i exilen; om flykten är det mest heroiska man kan företa sig som subjekt – att överskrida gränser, överkomma hinder och klara sig undan förföljelse och fara, att våga språnget så att säga – är exilen det som följer, när man landat efter språnget och andra krafter än ens egna plötsligt bestämmer över tillvaron.

Även i andra i någon mån mer actionfyllda filmer i nya vågen som Truffauts De 400 slagen (1959) ser vi en protagonist som registreras av kameran när han driver vind för våg, studsar mot omgivningen eller halkar in i en småkriminell bana, till synes utan egen kontroll. Tokstollen (1965) skildrar Pierrot, en man som låter sig svepas med i alla de ingivelser världen bjuder på men som inte har en tillstymmelse till plan, en sorts inverterad exil, en flykt från tristessen i det välordnade liv han inte riktigt får plats i. Livet som en flipperkula när väl kulan satts i rullning, men innan man som spelare fått kontroll, eller i alla fall när man kämpar för att upprätta den.

Vad vore en uppskattad skildring av exil? Kanske just den utdragna berättelsen om hur total avsaknad av sammanhang, brist på kontroll, främlingskap inför omgivningen sakta övergår i att slå sig till rätta i en ny plats i livet. På ömsom positiva och ömsom resignerade sätt. En sorts tillblivelse, att återföras till de levande genom att bli likvärdig dem, genom att bli sedd, ha en historia som tillåts vara självklar.

Jag tror moderna tv-serier har alla förutsättningar för att skildra exil, av det enkla skälet att de senaste tjugo årens tv-serier, inte bara sett till längd utan även till finansiering och distribution genom strömning, så sakteligen gett utrymme för nya berättelser och nya subjekt, samt att internationella produktioner förenklats.

Men även om så mycket mer är möjligt är det inte givet att det möjliga görs, det krävs vision och vilja så klart. En film och serie från förr jag minns som tangerar exilen är Geir Hansteen-Jörgensens Det nya landet (2000), skriven av Lukas Moodysson och Peter Birro. Huvudpersonerna Ali, Massoud och Louise är på roadtrip genom Sverige, de första två är asylsökande. Jag hatade den efter första avsnittet, rollfigurerna kändes så platta. Allteftersom fick de träda fram, och jag älskade den. För att de – i exil – fick träda fram.

Det kanske filmer och serier som skildrar exil måste få göra nu. Träda fram.

Text: Nathan Hamelberg, frilansskribent.

Skriv ut