Stina Ekblad om Avskedet och Pensionat Oskar

Avskedet handlar om direktörsdottern Valerie som växer upp i ett strängt hem i skuggan av sin dominante far och en kuvad mor. Som ung kvinna söker sig Valerie till teatern och blir förälskad i en aktris, spelad av Stina Ekblad. 

Vad har du för minnen av arbetet med Avskedet?

Avskedet gjordes redan sommaren 1979 och det var det första jobb jag gjorde i Sverige. Jag bodde fortfarande i Danmark och hade endast gjort film i Tyskland och Finland. Det var en stor strejk i Sverige under den tiden så jag var tvungen att åka med helikopter från Vasa till Mariehamn och hämtades i Nynäshamn och kördes till inspelningen.

Jag hade sett Tuija Maija Niskanens film Landet som icke är om Edith Södergran som hon gjorde på 1970-talet. Jag älskade den och skådespelaren Pirkko Nurmi var helt fantastisk, så när jag fick förfrågan om att filma med dem båda blev jag helt överlycklig.

För manus stod Eija Elina Bergholm och även Vivica Bandler, teaterprofilen vars kärleksrelation med Tove Jansson nyligen skildrades i filmen Tove. Det sas att manuset baserades på hennes eget liv men att hon förnekade att det skulle vara rent självbiografiskt.

Jag minns att Vivica Bandler var involverad. Det var lite hemligt om huruvida det baserades på hennes liv eller ej. Jag hade en känsla av hemlighetsmakeri omkring filmen och dess tema och frågade inte så mycket mer om det, men jag minns den där stämningen. Vivica Bandler var chef för Stockholms stadsteater när den här filmen gjordes och var verkligen en hyllad konstnär, teaterchef och någon som man vördande såg upp till. Hon hade först lyft Lilla teatern i Helsingfors och sedan även Stockholm stadsteater. Hon var en stor nordisk teaterpersonlighet.

Vad kan du berätta om själva inspelningen?

Jag minns glädjen att få arbeta med Pirkko och Tuija-Maija som jag båda tyckte mycket om. Tuija-Maija var en varm, lite tankspridd, rörlig, generös, mjuk kvinna. Jag minns att jag var berörd över att få träffa Mago som gjorde kläderna och var väldigt rolig, jag var glad över att få träffa Gunnar Björnstrand som jag alltid hade älskat och som småflörtade lite med mig, och Carl-Axel Heiknert som jag också hade beundrat mycket. Filmen producerades av Cinematograph och jag har en känsla av att det var i den här filmen som Ingmar Bergman såg mig första gången och att det var därför han gav mig rollen som Ismael sedan.

Vi går vidare och pratar om arbetet med Pensionat Oskar, Susanne Biers svarta komedi om paret Runeberg (spelade av Loa Falkman och Stina Ekblad) vars äktenskap ställs på sin spets under en dramatisk semester. Du spelar Gunnel Runeberg, en karaktär som låg ganska långt ifrån vad du tidigare spelat. Vad var det i rollen som kändes spännande för dig?

Jag hade träffat Susanne Bier på Freud flyttar hemifrån där jag hade en liten roll. Jag blev lite nervös och värjde mig först och tänkte att det här kan jag väl inte göra. Men hon övertalade mig med sin intensitet, kraftfullhet, vältalighet och charm och det var jag glad för sen för det var en rolig roll att göra. Jag tyckte om sättet vi arbetade på som var ganska teaterinspirerat med utmejslade rollfigurer. Bier var väldigt noga med hur vi såg ut, med smink, hår, kläder och minsta detalj om själva looken och rytmen i filmen, vilket var lite ovanligt på den tiden.

Man förstod ju redan då att hon var en bra regissör och en genomarbetande, energisk och väl förberedd regissör. Jag kommer ihåg att det enda jag opponerade mig emot var scenen på slutet när jag skulle bränna möbler i trädgården, det tyckte jag var melodramatiskt och sentimentalt. Det var en smaksak och hon ville ha det på det här sättet. De gillade amerikanska filmer och komedier och jag gillade Tarkovskij. Det var lite det som krockade, men det passade väldigt bra i den här sortens film att inte gå så mycket på Tarkovskij. Och annars kom vi bra överens.

Det var förfärligt roligt att få göra en genomgående huvudroll, det får man ju sällan så bara det är en present. En roll där man får utveckla sitt eget tankesätt och förhålla sig till i en process, och ett roligt manuskript av Jonas Gardell. Jag får fortfarande respons på Gunnel Runeberg – absolut en av de roller som folk kommer ihåg och kommer fram och tackar mig för.

Finns det något mer du vill berätta för en publik som möter de här berättelserna idag?

De här filmerna är skatter från en annan tid och det är hemskt roligt att kunna återknyta bekantskapen med dem igen. Det är två berättelser som skildrar normbrytande på olika sätt. Trycket från familjen och från den yttre världen. Hur förhåller man sig till det och hur bryter man sig loss? Det är teman som alltid är intressanta och möjliga att identifiera sig med, och det är ju roligt att se det skildrat från två olika vinklar och två olika tidsepoker. Sen är det väldigt roligt att det är kvinnors blick i den här tematiken som man ser. Kvinnorna är framlyfta i båda filmerna.

Berättat för Per Perstrand och Clara Gustavsson (2021)