För evigheten – Historier om Filminstitutets filmsamlingar

Fokus för samlingarna har alltid varit svensk film, men redan från starten omfattade filmsamlingarna även utländsk film som biografvisats i Sverige. Alltsedan dess har definitionen av svenskt filmarv inbegripit film som har visats på bio i Sverige, eftersom också utländsk film har haft stort inflytande på svensk filmkultur och på samhället i stort.

Den utländska filmen i samlingarna består i huvudsak av kopior som visats på biograf, medan insamlingen av den svenska filmen även omfattar original­ och bevarandematerial från vilka nya visningskopior i analoga och digitala format kan framställas.

Till skillnad från tryckt material har det i Sverige aldrig funnits en pliktexemplarslagstiftning för film i originalformat: att producenter juridiskt skulle vara bundna att lämna in filmmaterial till Filminstitutet. I avsaknad av en sådan lagstiftning har Filminstitutet sedan 1980 ett system för kontraktsbunden leverans, det vill säga bolag som erhåller någon form av produktionsstöd från Film­ institutet har sedan dess genom avtal förbundit sig att leverera så kallat säkerhetsmaterial (i huvudsak material som kan användas som underlag för nya kopior) till Filminstitutet för att på så sätt garantera att så mycket som möjligt av den nationella produktionen finns bevarad för framtida generationer.

Ursäkta, var är kriget? (1970)

Dock har merparten av samlingarna genom åren byggts upp genom frivilliga depositioner och donationer från produktions-­ och distributionsbolag, vilket i större skala började ske när Filminstitutet övertog huvudmannaskapet för samlingarna på 1960-­talet. Samlingarna är på detta sätt en reflektion över det som visats på svenska biografer.

Men Filminstitutets arkivsamlingar har genom åren vuxit inte bara på grund av depositioner, donationer och avtalsenlig leverans av säkerhetsmaterial, utan också genom restaureringar och omkopieringar, då nya negativ, mastrar och kopior tagits fram för att filmer åter ska bli visningsbara. Redan i slutet av 1950­-talet började viss brandfarlig nitratfilm att omkopieras till acetatfilm och det aktiva bevarandet i form av analog restaurering tog riktig fart först när Filminstitutet tog över samlingarna i mitten av 1960-­talet. Fokus på arbetet låg till en början på svensk spelfilm från stumfilmstiden och från 1930-­ och 1940-­talen, men från och med 1980­-talet fick Filminstitutet extra medel för att också omkopiera kort­ och dokumentärfilm från nitratfilmsperioden.

Skeppsbrutne Max (1936)

I början av 2010-­talet övergick biografdistributionen från analoga kopior till digitala format, och för att svensk film överhuvud­taget skulle kunna visas startade Filminstitutet 2013 en egen digital restaureringsverksamhet, vilken resulterat i att ett allt större antal svenska filmer nu också finns tillgängliga i digitala format, både för biografvisning och för andra visningsfönster. Varje år görs ett urval av 50-60 filmer som blir föremål för digital restaurering.

Den analoga restaureringen utfördes fram till början av 2010-­talet på externa laboratorier runt om i Stockholm, men på grund av teknikskiftet upphörde det sista fullskaliga analoga laboratoriet med sin verksamhet 2011. Sedan dess har Filminstitutet bedrivit analog filmrestaurering i egen regi, och fokus har varit att säkra de filmer som fortfarande endast föreligger på nitratfilm, vilket i huvud­sak är svensk kortfilm från 1920­-, 1930-­ och 1940-­talen, samt unik, internationell film från filmmediets allra första decennium.

När Filmhistoriska samlingarna gick över till Filminstitutet 1964 bestod de av lite fler än 600 filmer. I dag finns material till drygt 32 000 filmer bevarade. Ambitionen med den återkommande programpunkten För evigheten är att med tio visningar per säsong lyfta fram det rika och i flera fall unika filmarv som finns i Filminstitutets arkivsamlingar, och genom att programsätta såväl klassiker som dolda skatter spegla samlingarnas bredd och ge en så mångfacetterad bild av filmarkivets uppkomst och utveckling som möjligt.

Om denna säsongs filmer:

Vi fortsätter att i sidosektionsprogrammet För evigheten uppmärksamma att det i år är 60 år sedan Cinemateket inledde sina regelbundna visningar. Liksom i vårprogrammet gör vi detta genom att i höstens upplaga enbart visa filmer ur Filminstitutets arkivsamlingar som aldrig har visats under dessa 60 år.

Fröken Julia jubilerar (1938)

Det finns många anledningar till att filmer förbisetts under Cinematekets historia. Detta kan bero på att vissa filmer i en viss upphovspersons oeuvre ansetts undermåliga, att vissa filmer från en viss epok, genre eller filmvåg slentrianmässigt har fått stå tillbaka för mer kända filmer, att filmer från vissa länder och språkområden fallit utanför filmhistoriens ramar, eller att filmer helt enkelt inte har kunnat visas eftersom visningsbart material har saknats. Oavsett anledning; genom att lyfta fram dessa aldrig visade filmer syftar urvalet till att diskutera och ifrågasätta traditionell kanon och historieskrivning. På samma sätt hyses en förhoppning om att framtiden kommer att titta på dagens kuratering, historieskrivning och urval med samma kritiska blick och för sin samtid förklara varför vissa, och inte andra, filmer har visats.

Kuraterat av Jon Wengström och Stefan Ramstedt.

Till filmerna i serien

Höstens program:

Huvudprogram: Tid 
Robert Bresson – Nuets magi
John Cassavetes – På liv och dötid
Jan Lindqvist – Med tiden som motiv och verktyg 
Lucrecia Martel – Den vidsynta sinnligheten
Christopher Nolan – Tiden i huvudrollen
Mangafilm – Animeundrets poser och konstpauser
58 filmer om tid

Sidoprogram:
Howard Hawks – Underjordiska sällskapslekar
Victor Sjöström – Stockholm – Hollywood tur och retur 
Lina Wertmüller – Hellre roligt än passande
Vargtimmarna – Folkskräck på svenska

Permanent program:
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
För evigheten – Rariteter från filmarkivet
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn