Lina Wertmüller – Hellre roligt än passande

1977 blev filmskaparen Lina Wertmüller historisk då hon som första kvinna någonsin nominerades till en Oscar för bästa regi för Mannen som köpte sitt liv. Samtidigt nominerad i samma kategori var Ingmar Bergman för Ansikte mot ansikte (1976). Men de fick bägge se sig slagna – av John G. Avildsen för Rocky (1976)!

Via skådespelaren Marcello Mastroianni kom Wertmüller, som arbetade med teater, i kontakt med Federico Fellini och fick jobb som regiassistent på dennes 8 ½ (1963). Arbetet visade sig till stor del gå ut på att hitta statister med säregna (”fellinska”) anletsdrag, men ett och annat fick hon ut av arbetet med inspelningen och tog med sig det in i sitt eget filmskapande (de uttrycksfulla bifigurerna, spektaklet, det febriga tempot). Dessutom gav Fellini henne ett ovärderligt råd: "Många kommer att förklara för dig att du ska filma åt höger, åt vänster, vilken lins du ska använda, vilket fokus. De kommer att fylla ditt huvud med all möjlig teknisk information. Ignorera den. Berätta din historia som om du berättade den för dina vänner. Om du är en skicklig berättare kommer din historia att fungera. Men om du inte är en skicklig berättare kan ingen teknik i hela världen rädda dig."[1]

Ödlorna (1963)

När inspelningen av 8 ½ tog slut skrev Wertmüller raskt ihop ett filmmanus, fick med sig flera från Fellinis team (inklusive fotografen Gianni Di Venanzo) och begav sig till Syditalien – till regionen Basilicata, området hennes far kom ifrån – för att filma debuten Ödlorna (1963), om en grupp dagdrivande män i en sömnig småstad.

Filmen blev en festivalframgång och fick uppskattande kritik, men Wertmüller kände oro. Hon var vettskrämd över att för evigt bli placerad i ett (tråkigt) socialmedvetet fack som filmskapare: ”Jag ville göra avtryck i historien, som en regissör som hade roligt”. Livets ”roliga” var enligt regissören ovärderligt, något hon värdesatte högre än yrkesmässig framgång. Och det märks i hennes filmer.

Wertmüller var inte det minsta intresserad av sensmoral, kloka budskap och sedelärande berättelser. Hon gjorde film på sitt sätt och föredrog tvetydigheter, kaos och oreda. Filmerna är en vild blandning av samhällssatir, burlesk, romantisk fars och tungt drama. De är provokativa med en feministisk och politisk udd, ofta utmanande skildrat med en förvirrande lekfullhet, vilket har resulterat i att regissören anklagats för att vara såväl kvinnokämpe som misogyn, såväl kommunist som fascist:

“I always fear the representation of power in a totally serious light because power itself requires this seriousness to be terrifying. In order to retain our capacity for criticism, we need to see the familiar, ridiculous aspect of power as well. We also need self-critical laughter, the kind that shows that we are civilized enough to reveal that we are ridiculous – I am living proof of this point. I’ve always been a character, a clown. I’m like the big ass in Mimi… [Kvinnotjusaren (1972)]. My work is always serious in its intentions, but this seriousness needn’t show on my face all the time.” [2]

Kvinnotjusaren (1972)

Kring mitten av 1970-talet blev Wertmüller populär på den amerikanska arthouse-scenen och hennes filmer – i synnerhet de med skådespelaren Giancarlo Giannini i huvudrollen – rosades av intellektuella, och ledde till de fyra unika Oscarnomineringarna för Mannen som köpte sitt liv. ”Ett par filmer till som Mannen som köpte sitt liv” skrev välrenommerade filmkritikern John Simon i New York Esquire ”och Lina Wertmuller kommer att inta sin rättmätiga plats bland filmens stora mästare: bland Fellini och Bergman, Antonioni och Renoir”. Författaren Henry Miller – som var fullkomligt euforisk över Bortsvept mot ett okänt öde i det azurblå sommarhavet (1974) – ansåg Wertmüller vara överlägsen alla manliga filmregissörer.

Följaktligen uppvaktades Wertmüller av flera amerikanska filmbolag som ville att hon skulle göra mästerverk i Hollywood, men regissören upplevde svårigheter med att arbeta på ett främmande språk och i en kultur som inte var hennes egen och återvände snart hem igen. Det var helt enkelt roligare på hemmaplan.

Och i sitt älskade Italien fortsatte hon göra film in i det sista, tills hon 2021, vid 93-års ålder, gick bort. Året innan fick hon till slut sin Oscar, en hedersoscar för sin långa (och överlag roliga) karriär. ”Passionerad, lekfull, ärlig och briljant” var de ord Sophia Loren valde att beskriva Wertmüller med vid prisceremonin. Fyra ord som ganska väl sammanfattar också hennes efterlämnade oeuvre.

Bara tre av Lina Wertmüllers filmer har gått upp på bio i Sverige, men fler filmer har visats på filmklubbar och festivaler. När Lina Wertmüller i februari 1980 besökte Cinemateket visades en vidhängande retrospektiv, vars filmer tilldelats svenska titlar av den dåvarande redaktionen. Dessa översatta titlar används också i vårens retrospektiv.

Retrospektiven genomförs i samarbete med Italienska Kulturinstitutet.

Kuraterat av Tora Berg.

[1] Lina Wertmüller i Dietro gli occhiali bianchi,(2015), i regi av Valerio Ruiz.
[2]Lina Wertmüller i intervju med Gina Blumenfeld och Paul McIsaac, The Cineaste Interviews (1983)

Till filmerna i serien

Höstens program:

Huvudprogram: Tid 
Robert Bresson – Nuets magi
John Cassavetes – På liv och dötid
Jan Lindqvist – Med tiden som motiv och verktyg 
Lucrecia Martel – Den vidsynta sinnligheten
Christopher Nolan – Tiden i huvudrollen
Mangafilm – Animeundrets poser och konstpauser
58 filmer om tid

Sidoprogram:
Howard Hawks – Underjordiska sällskapslekar
Victor Sjöström – Stockholm – Hollywood tur och retur 
Lina Wertmüller – Hellre roligt än passande
Vargtimmarna – Folkskräck på svenska

Permanent program:
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
För evigheten – Rariteter från filmarkivet
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn