Tid: John Cassavetes – På liv och dötid

Stilig, charmig och karismatisk. John Cassavetes hade troligen kunnat leva gott på att bara stå framför kameran. För vissa är livet som Hollywoodstjärna blott en dröm, men för den genetiskt välsignade naturbegåvningen Cassavetes var det snarare ett nödvändigt ont för att kunna finansiera de verkliga hjärteprojekten. 

Skuggor på Manhattan (1959)

Gaget från den kortlivade krimserien Johnny Staccato (1959–1960) hjälpte Cassavetes att betala av skulderna efter regidebuten Skuggor på Manhattan (1959). Trots att filmen hade ett manus beskrivs den i eftertexterna som en kollektiv improvisation. Antagligen låg viss sanning i det, men framför allt är det talande för visionen: något som känns äkta. 

Redan 1958 testvisades en version, lös i kanterna och som väckte stor förvirring (en av få som älskade den var avantgardefilmaren och kritikern Jonas Mekas). Responsen inspirerade till nya scener och Cassavetes gjorde en mer sammanhållen variant. Spår av tiden som gått mellan inspelningsperioderna finns dock bevarade i slutversionen, i form av filmer från olika år som annonseras på biografernas baldakiner. 

Upproret mot tidspress fortsatte i Cassavetes filmskapande. När han gjorde en av sina mest berömda filmer, det moderna kammarspelet Faces (1968), skedde inspelningen under ett halvår 1965 och följdes av tre års efterarbete. Den må se rå, improviserad och opolerad ut, men berättelser om inspelningen talar om en högst medveten estetik. Illusionen av det konstlösa. 

Äkta män (1970)

Även Äkta män (1970) – av vissa beskriven som en förlaga till samtida grabbkomedier som Baksmällan-filmerna – spelades in under ett halvår. Hundratals timmars material lämnades över till producenten Al Ruban och klipparen Peter Tanner. Såväl testpubliken som studion Columbia var nöjda (ord som ”hilarious” ska ha yttrats), men trots detta – eller just därför – var Cassavetes missnöjd. Han var ”temperamentmässigt inkapabel och generellt sett ointresserad av att göra ’enkla’ filmer”, menar mumblecore-regissören Andrew Bujalski. Cassavetes tog filmen från Columbia och lade ett helt år på att dekonstruera den. 

Motvallsmanövern påminner om det Cassavetes senare gjorde med Premiärkvällen (1977). Även denna bemöttes med positiv testvisningsrespons, vilket inte hindrade honom från att klippa om bakom kulisserna-dramat som i slutändan utvecklas till en, enligt kritikern Dennis Lim, ”andlig thriller”. 

Tiden spelar också en roll i själva filmerna. Även när de utspelas på avgränsade platser, under kortare tidsperioder, har de en tendens att… tja, dra ut på tiden. ”Faces är en film utgjord av scener som aldrig tar slut, befolkad av rollfigurer som känner att de inte kan fortsätta”, skriver kritikern Stuart Klawans. När Cassavetes tog sig an noirgenren med Mordet på en kinesisk bookmaker (1976) bjuds det förvisso på mörker, skuggor, spänning, hårdkokta figurer – allt man väntar sig av en kioskdeckare på duk – men med en semidokumentär air av mummel och dötid som strider mot bladvändardramaturgin. 

Se Pernilla August videohyllning till Gena Rowlands och En kvinna under påverkan (1974)

I allt stök fann Cassavetes en trygg punkt i både sitt privat- och yrkesliv: Gena Rowlands. Cassavetes såg henne första gången i en pjäs 1954, gick backstage och bjöd ut henne. Efter en vecka tackade hon ja och fyra månader senare var de gifta.  Paret gjorde fem filmer ihop. Deras omvälvande möte mellan djupt samförstånd och ljuv friktion nådde klimax med sammanbrottsdramat En kvinna under påverkan (1974). Rättvist fick båda varsin Oscarsnominering, för bästa regi respektive bästa kvinnliga huvudroll. Ingen av dem vann (Rowlands fick däremot en Golden Globe för rolltolkningen). 

Även om varken denna eller Rowlands Oscarsnominerade huvudrollsinsats i Gloria (1980) nådde hela vägen till tacktal hade de ändå bevisat något, de hade fått etablissemanget att se storheten i deras förhållandevis små produktioner – utan minsta lilla kompromiss. 

Det tog bara lite tid. 

Kuraterat av: Sebastian Lindvall. 

Till filmerna i serien

Höstens program:

Huvudprogram: Tid 
Robert Bresson – Nuets magi
John Cassavetes – På liv och dötid
Jan Lindqvist – Med tiden som motiv och verktyg 
Lucrecia Martel – Den vidsynta sinnligheten
Christopher Nolan – Tiden i huvudrollen
Mangafilm – Animeundrets poser och konstpauser
58 filmer om tid

Sidoprogram:
Howard Hawks – Underjordiska sällskapslekar
Victor Sjöström – Stockholm – Hollywood tur och retur 
Lina Wertmüller – Hellre roligt än passande
Vargtimmarna – Folkskräck på svenska

Permanent program:
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
För evigheten – Rariteter från filmarkivet
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn