Tid: Robert Bresson – Nuets magi

Den franske regissören Jean Eustache lär ha sagt: ”en film av Bresson känns längre än verkligheten”.[1] Tiden känns monoton, repetition av handlingar är vanliga. Man kan tala om en tidens uttänjning med en subjektiv och inre tid, framkallad av de många berättarröster och dagböcker som förekommer i filmerna. Det är sällan vi får veta något om det förflutna eller framtida hos Robert Bressons rollfigurer, de lever helt i presens. I boken Anteckningar om filmkonsten (1975), som består av en rad aforismer där han ger sin syn på filmskapandet, skriver Bresson: ”Återföra det förflutna till nuet. Nuets magi.”[2] Särskilt i de historiska filmerna kan detta skapa en viss form av anakronism. Även om Bresson berättar om Jeanne d’Arc eller Lancelot tycks han konfrontera sin samtid.

Damerna i Boulognerskogen (1945)

Robert Bresson levde under nästan hela förra seklet (1901–1999) och blev en av efterkrigstidens mest inflytelserika filmskapare. Hans privatliv är höljt i dunkel och ytterst få detaljer är kända om hans person. Det man vet med säkerhet är att han började sin konstnärliga bana med måleri och musik. Hans estetik inom film fann sin form mellan den poetiska realismen och den franska nya vågen. Han var en av få samtida franska filmskapare som beundrades av auteurerna hemmahörande i den senare av dessa båda rörelser. Hans filmografi är inte teleologisk, men man kan ändå skönja vissa förändringar genom åren. Bresson gick från att filma i svartvitt till färg, från riktiga skådespelare till så kallade ”modeller”, från bruk av icke-diegetisk musik till väldigt återhållsamt användande av musik som helst syns i bild. Det onda får i de tidigare filmerna personifieras av en enskild figur som Hélène i Damerna i Boulognerskogen (1945) eller Gerard i Min vän Balthazar (1966), men blir i de senare verken osynligt, om än ibland materialiserat som pengarna i den sista filmen Blodspengar (1983).

Lancelot du lac (1974)

Tidiga kritiker såg Bressons verk som asketiska och religiösa. Paul Schrader och Susan Sontag talar om en andlig stil i de svartvita filmer där frågor om nåd och predestination är väsentliga. Senare forskning pekar på filmernas materialistiska sida där en sammanfogning sker av bilder och ljud av kroppar och föremål. Man behöver inte nödvändigtvis ta ställning för det ena eller andra utan se att Bresson försöker visa det outsägbara och andliga genom det högst materiella filmmediet. Affekt och mening skapas i komponerandet av bild med bild samt bild med ljud. Just ljudets roll tillmäts särskild vikt. Bresson var tidig med att utforska ljudfilmens möjligheter. Han skriver: ”När ett ljud kan ersätta en bild, utelämna bilden eller neutralisera den”. Mycket av det elementära sker på ljudspåret, som självmordet i En ljuv kvinna (1969), tornerspelen i Lancelot du Lac (1974) och det misslyckade första flyktförsöket i En dödsdömd har rymt (1956).

Min vän Balthazar (1966)

I sin skrift skiljer Bresson mellan ”Cinema”, som får representera det mesta av den traditionella filmen, och ”Cinematografi”, som är den nya konstform han själv ägnar sig åt. Det förra avfärdar han som filmad teater där skådespelare går in i sina roller och med ett övermått av känslor ska förmedla ett psykologiskt djup. Därför introducerar Bresson sin tes om den så kallade ”modellen” som helst inte ska agera utan i stället uttala sina repliker med icke-expressivt tonfall. Det ska inte finnas någon intention eller betydelse i artikulationen. Det är själva arrangerandet av ljud och bild som ger liv till modellerna. Detta är centralt för förståelsen av varför Bresson tillerkänner händerna ett så stort värde. Filmskribenten Erika Balsom menar att eftersom ansiktet traditionellt är så förknippat med psykologi och känslor så lägger Bresson i stället expressiviteten i sina filmer på händerna.[3] Många av rollfigurerna introduceras först genom närbilder på deras händer som Fontaine i En dödsdömd har rymt, Yvon i Blodspengar och Jeanne d’Arc i Processen mot Jeanne d’Arc (1962). Händerna filmas oftast fragmenterade från övriga kroppen och ensamma i bild. Det finns en taktilitet hos Bresson trots att människor sällan rör vid varandra.

Kuraterat av Arash Kermanshahani.

[1] Nicole Brenez, On The Figure In General And The Body In Particular: Figurative Invention In Cinema (2023).
[2] Robert Bresson, Anteckningar om filmkonsten (1998).
[3] Erika Balsom, “One Single Mystery of Persons and Objects: The Erotics of Fragmentation in Au hasard Balthazar” i Revue Canadienne d'Études cinématographiques / Canadian Journal of Film Studies (2010).

Till filmerna i serien

Höstens program:

Huvudprogram: Tid 
Robert Bresson – Nuets magi
John Cassavetes – På liv och dötid
Jan Lindqvist – Med tiden som motiv och verktyg 
Lucrecia Martel – Den vidsynta sinnligheten
Christopher Nolan – Tiden i huvudrollen
Mangafilm – Animeundrets poser och konstpauser
58 filmer om tid

Sidoprogram:
Howard Hawks – Underjordiska sällskapslekar
Victor Sjöström – Stockholm – Hollywood tur och retur 
Lina Wertmüller – Hellre roligt än passande
Vargtimmarna – Folkskräck på svenska

Permanent program:
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
För evigheten – Rariteter från filmarkivet
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn