Vargtimmarna – Folkskräck på svenska

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds. 

Så lyder förtexten till Vargtimmen (1968), Ingmar Bergmans uppgörelse med personliga skapardemoner – eller ”dämoner”, som han själv så gärna stavade det. Med sina existentiella huvudbryderier är Bergman för många personifieringen av finkultur, men sett till teman och inflytande är det uppenbart hur nära han befann sig ”låggenren” skräck. Och nog aldrig så nära som i Vargtimmen, en självreflexiv titt i en sprucken spegel vars skärvor skär upp fasader och blottar vad som döljer sig där bakom. 

Kanske var det också just Bergmans renommé som gjorde att många tog för givet att ”vargtimmen” var ett gammalt begrepp. En understreckare av etnologen, författaren och filmaren Bengt af Klintberg tyder dock på att det troligen var dämonregissören själv som uppfann ordet.[1] Året var 1964 när Dramatenanställda Niklas Brunius ombads av teaterchefen Bergman att undersöka traditioner om vargtimmen. Brunius tog ärendet vidare till af Klintberg, nyanställd amanuens på Nordiska museet, som började leta i ordböcker och samlingar av folktro. Inga spår hittades av begreppet – men fyra år senare kom definitionen i form av Bergmans film.

Rena påhitt, alltså. Är förresten inte alla spöken och demoner i viss mån det? Även om de har en förmåga att kännas lite verkligare när de kan spåras till en äldre förlaga, vare sig det gäller ett filmmanus eller en religiös skrift.  

Den som påstår att svensk film hyser beröringsskräck för skräckfilm blundar för Bergman – eller för den delen för svensk films ”guldålder”. Långt före Vargtimmen fanns trots allt Victor Sjöströms Selma Lagerlöf-filmatisering Körkarlen (1921), en tämligen klassisk spökhistoria som hör till epokens mest hyllade filmer. Och som drygt hundra år efter urpremiär fortsatt spöka med topplaceringar på de två listor som tidskriften FLM röstat fram över tidernas bästa svenska filmer. 

Häxan (1922)

Även andra väsen från svensk litteratur lockar dagens tittare – tidigare i år flockades Netflix-publik framför vildvittror och rumpnissar i den nya serieversionen av Ronja Rövardotter. På senare år har svensk skogs mystiska krafter även skymtats i tv-serien Jordskott (2015–2017) – som fick Arbetarbladets Kristian Ekenberg att skriva om en ”folktrons kulturella revansch” (15 februari, 2015) – och i Ali Abbasis transtematiska trollthriller Gräns (2018), en John Ajvide Lindqvist-filmatisering som utöver sju Guldbaggar även vann Un certain regard-priset i Cannes och nominerades till en Oscar. 

Såväl Johan Egerkrans Nordiska väsen (2013) som Ingela Korsells och Reine Rosenbergs böcker – Väsenologi (2019), Mer väsenologi (2020) och Modern väsenologi (2021) – tyder på läsarintresse även utanför fiktionens värld. I senaste Bokprovningen, som presenterar föregående års utgivning av barn- och ungdomsböcker, framhölls just nordisk mytologi som en trend. 

Varför är vi så trollbundna av gamla maror? I ovan nämnda artikel funderar Ekenberg på om anledningen till att ”skogen mullrar och slår tillbaka i fiktionen kanske kan kopplas till klimatförändringarna och oron för hur vi människor har överutnyttjat planetens gästfrihet”. Kan trenden rentav kopplas till ”Greta-effekten”? 

Eller så kan man tänka sig det motsatta: häxor, spöken, djävular och dämoner påminner om saker som var sämre förr. Som när digerdöden härjade eller rädsla och förvriden religion gav upphov till häxjakten som krävde trehundra kvinnors liv i Sverige. Även om vi numera sägs leva i ett sekulariserat samhälle, där fler och fler väljer att träda ur Svenska kyrkan, fortsätter folktro att bistå med mardrömsbränsle – allt från slasherfilmen Strandvaskaren (2004) till indierysaren Marianne (2011) och zombiesplattern Vittra (2012). 

Och inte är inspirationen heller exklusiv för svenska filmskapare. Bara i denna retrospektiv ingår tre verk – Häxan från 1922, Häxan från 1956 och Midsommar från 2019 – där utländska regissörer ger sin skräckbild av svensk folktro. Det historiska omfånget talar för en trend som i själva verket kanske kan benämnas som tradition, även om den kan uppfattas som lite diffus när det hinner gå för lång tid mellan höjdpunkterna. I höst försöker vi råda bot på detta genom att ställa väckarklockan på vargtimmarna och uppmärksamma svensk folkskräck. 

Kuraterat av Sebastian Lindvall. 

[1] Bengt af Klintberg, ”Timmen då ångesten härjar fritt” i Svenska Dagbladet (8/9, 2013).

Till filmerna i serien

Höstens program:

Huvudprogram: Tid 
Robert Bresson – Nuets magi
John Cassavetes – På liv och dötid
Jan Lindqvist – Med tiden som motiv och verktyg 
Lucrecia Martel – Den vidsynta sinnligheten
Christopher Nolan – Tiden i huvudrollen
Mangafilm – Animeundrets poser och konstpauser
58 filmer om tid

Sidoprogram:
Howard Hawks – Underjordiska sällskapslekar
Victor Sjöström – Stockholm – Hollywood tur och retur 
Lina Wertmüller – Hellre roligt än passande
Vargtimmarna – Folkskräck på svenska

Permanent program:
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
För evigheten – Rariteter från filmarkivet
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn