Ernst Lubitsch – Trubbel i paradiset

Till synes är det svårt att dra en parallell mellan Ernst Lubitschs filmer och ämnet arbete. Men efter övergången till ljudfilmen och musikalerna med Maurice Chevalier började han intressera sig för vad som sker i samhället och folks vardag. Lubitsch började sin bana inom filmen i hemlandet Tyskland under 1910-talet för att bli värvad till Hollywood av Mary Pickford 1922. Hans tidiga verk i USA beskrivs ofta som virtuosa, kvicka och subtila komedier som utspelar sig i ett furstligt kungadöme eller bland överklassen och societeten. 

1938 frångår han sin typiska stil för att följa samtiden och spelar in screwballkomedin Blåskäggs åttonde hustru, som handlar om den sysslolöse miljardären Michael på semester i Paris. Vid filmens premiär undrade en kritiker om den amerikanska publiken verkligen är intresserad av en film där huvudpersonen inte arbetar. Filmen blev ett av Lubitschs få kommersiella misslyckanden. Året därpå, i en intervju i New York Sun, påstår han att åskådaren inte brukade bry sig om hur en rollfigur tjänade sitt uppehälle men att de nu vill att historien ska vara direkt kopplad till det verkliga livet. ”Now a character must have a job, or else the fact that he doesn’t work becomes the important thing about him”, hävdade han. 

Dock ska man komma ihåg att Lubitsch redan 1932, med Tjuvar i paradiset, medvetet skildrar hur rollfigurerna försörjer sig. Filmen utspelar sig mitt under den stora depressionen i USA och handlar om två skurkar, Gaston och Lily, som utger sig för att vara adliga och beblandar sig med de rika för att stjäla deras pengar och värdesaker. I filmen ser vi att även de välbeställda begår ohederliga handlingar för att roffa åt sig ännu mer välstånd. I slutet ondgör sig Gaston över orättvisan i att han som är från arbetarklassen kan få fängelse för bedrägeri medan de rika kommer undan trots att de är lika stora tjuvar.  

Efter framgången med Ninotchka (1939), som mestadels utspelar sig i det muntra och glättiga Paris, fick Lubitsch äntligen göra sitt hjärteprojekt Den lilla butiken (1940) som han kallar sin ”little picture about little people” och handlar om en liten presentaffär i Budapest. Även om publiken efter de ekonomiskt svåra åren började intressera sig för arbetarklassen och den vanlige medborgaren är det fortfarande svårt för Hollywood att skildra människor som jobbar. Den lilla butiken utspelar sig nästan enbart i affären där vi ser hur personalen utför sitt dagliga arbete. Vi får inte veta något om deras tid utanför butiken. Eller som chefen påpekar för en anställd: ”Vad du gör på fritiden bryr jag mig inte om.”   

Två av butikens anställda, Klara och Alfred, avskyr varandra på jobbet men är ovetandes förälskade i varandra som brevvänner. Kontrasten mellan det allmänna och privata kunde inte vara större än här. På arbetsplatsen spelar de roller för att stå ut med sina påfrestande kollegor medan deras riktiga jag kommer fram i privatlivet. Alfred är den förste av dem som upptäcker att Klara som han är osams med på jobbet är den brevvän han egentligen är kär i. För att försöka slå hål på hennes idealbild av mannen i breven avslöjar Alfred att personen saknar arbete, vilket får Klara att tappa intresset. 

Lubitsch är känd för att jobba med ellipser – allt visas inte eller sägs rakt ut utan mycket lämnas över till åskådaren. Hans lärjunge Billy Wilder har sagt att Lubitsch ger oss 2 + 2 men det är vi i publiken som måste komma fram till summan 4. Filmerna är subtila, indirekta och man får delvis läsa mellan raderna. Vi lämnas oftast utanför dörren utan att veta vad som händer på andra sidan. Efter sitt samarbete med Lubitsch hävdade Mary Pickford att han inte kunde hantera skådespelare utan var ”a director of doors”. 

Den franske regissören François Truffaut menade att inte en enda tagning är överflödig i Lubitschs filmer. Truffaut ansåg även att Lubitsch aldrig behandlar ett ämne eller tema direkt, utan gör allt i sin makt för att skildra skeendet på ett sätt som vi inte har sett förut. Just detta anser en del vara det som menas med det berömda men diffusa uttrycket ”Lubitsch touch” som uppfanns av en anställd på Paramount för att marknadsföra filmerna. 

Lubitsch jobbade under hela sin karriär mot censur och den moraliska synen på känsliga teman vilket märks i hans ofta väldigt direkta antydningar på sex. Han vände produktionskoden (Hays-koden, som var en form av självcensur inom den amerikanska filmindustrin) mot sig själv genom att ideligen hänvisa till ämnet. Dock kopplas känslor och begär ofta till föremål: alltifrån Madame Colets handväska i Tjuvar i paradiset, cigarrlådan och plånboken i Den lilla butiken samt hatten och smyckena i Ninotchka. Hatten som Ninotchka ser i skyltfönstret direkt efter ankomsten till Paris dömer hon ut som symbol för att kapitalismen är utan framtid. Senare köper hon den efter att ha fallit handlöst för Leon och vad den västerländska livsstilen tycks erbjuda. 

Hos Lubitsch är pengar och sex oupplösligt sammanflätade. Kärlek och sensualism är bundna till pengar och rikedom. Finansiella transaktioner är viktiga i filmer som Tjuvar i paradiset och Blåskäggs åttonde hustru. Huvudpersonerna får delvis offra pengar och välstånd för kärleken, men det är inte alltid som de blir ekonomiskt lottlösa när de väl hittar den rätte. I motsats till senare tiders romkoms inser Lubitsch att kärleken inte kan vinna över köns- och klasskillnader. Hans romantiska komedier är väl förankrade i den sociala och ekonomiska verkligheten och skiljer sig markant från hur eskapistisk och världsfrånvänd genren är i vår egen samtid.  

De starka och komplexa kvinnorollerna är många hos Lubitsch. De vägrar acceptera sakernas tillstånd och går emot hur samtiden anser att en kvinna ska bete sig. Den amerikanska kritikern Molly Haskell beskriver Gilda i Oss gentlemän emellan som fräck, uppkäftig och listig. Gilda förstår helt enkelt inte varför män kan välja att vara med olika kvinnor medan en kvinna ska bara nöja sig med att ha sex med en man. Cluny Brown i Husan som inte visste sin plats har inte den blekaste aning om vad som är så motbjudande med att hon älskar att ägna sig åt rörmokeri. Oavsett hur det påverkar hennes anseende och framtid måste hon kavla upp ärmarna och ge sig på de trasiga rören så fort plikten kallar. Lubitsch brukar belöna sina hjältinnor för att de går sin egen väg och själva sätter upp ramarna för vad en kvinna kan bli.  

Kuraterat av Arash Kermanshahani.

Till filmerna i serien.

Program hösten 2024:

Huvudprogram: Arbete
Martin Scorsese – Amerikanska drömmare
Ken Loach – Arbetare utan arbete
Aki Kaurismäki – Kampen för att behålla jobbet 
Dorothy Arzner – Vildkatten i Hollywood 
Hong Sang-soo – Kulturarbetarens baksmälla 
Ernst Lubitsch – Trubbel i paradiset 
Sverige arbete – Bland statare, kontorsslavar och Stureplansstekare 
70 filmer om arbete

Sidoprogram:
Yasuzo Masumura – Tills galenskapen skiljer oss åt 
Isabelle Huppert – Komplett artisteri 
Luchino Visconti – Från neorealism till glittrande överdåd

Permanent program:
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
A Season of Classic Film – Fri entré
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn