Hong Sang-soo – Kulturarbetarnas baksmälla

Den högproduktive festivalfavoriten Hong Sang-soo har med åren positionerat sig som en kulturarbetarens berusade skald. Hans i hög grad dialogdrivna filmer, sedan 2008 enbart filmade på digital video, är så avskalade i formen att minsta lilla inzoomning blir till en dramatisk händelse. Ett typiskt Hong-scenario är att någon form av kreativt krisande person – ofta en regissör, skådespelare eller författare – anländer till en plats och möter människor som oavsett avsikt gör livet mer komplicerat. 

Det lekfulla otrohetsdrama Right Now, Wrong Then (2015), som belönades med Guldleoparden vid Locarnos filmfestival, är hans första och hittills enda film med ordinarie svensk distribution (också därför den valts bort i urvalet). Vid premiären fick den undertiteln ”Kärlek, konst och risvin”. En aning för turistbroschyrigt för att spegla komplexiteten i Hongs filmskapande, kan tyckas, men i all sin enkelhet ändå en träffsäker beskrivning av regissörens filmografi i stort. På Éric Rohmerskt vis (Hongs Claire’s Camera från 2017 är en referens till Rohmers Claires knä från 1970) handlar Hongs filmer ofta om lustdrivna människors moraliska dilemman. Slumpmässiga möten leder till vardagsfilosofiska diskussioner om karriärsångest, relationsproblem, ödet, tillfälligheter och kausalitet. 

Det var under en kort vistelse i Paris, som regissören kallat ”referensstaden för de som älskar film”, som Hong kom i kontakt med Robert Bressons verk och i dem såg en väg mellan experiment- och Hollywoodfilm. I fyra år bar han ständigt med sig ett exemplar av Bressons bok Anteckningar om filmkonsten (1975, utgiven på svenska 1998) men med övertygelsen om att han behövde finna ett eget formspråk. ”Folk säger att jag gör filmer om verklighet”, har han sagt i en intervju. ”De har fel. Jag gör filmer baserade på strukturer som jag har hittat på.” 

Ändå ter sig vardagen i filmerna ofta så nära hans egen att de i somliga fall förefaller självbiografiska. Hong hamnade i medialt blåsväder 2016 när hans kärleksaffär med skådespelaren Kim Min-hee blev känd (så sent som 2015 var otrohet olagligt i Sydkorea). Året därpå släpptes deras On the Beach at Night Alone (2017), där Kim spelar en skådespelerska som bearbetar sin relation med en gift man. Sedan dess har de blivit en etablerad duo som i skrivande stund gjort 16 filmer ihop, i några fall med Kim framför kameran (bland annat i Hotel by the River från 2018 och 2022 års The Novelist’s Film) medan hon på andra projekt arbetat som produktionsledare. 

Ingen är perfekt, eller hur? Tillkortakommanden står i fokus när Hongs självupptagna rollfigurer dricker för mycket, får känslomässiga utbrott, gör bort sig eller söker bekräftelse på mer eller mindre pinsamma sätt. Drickandet är så pass centralt i Hongs verk att det blivit föremål för analys, som här av filmvetaren Sueyoung Park-Primiano: 

In fact, drinking scenes are Hong’s signature flourish. The glaring difference here is that the unhealthy consumption of alcohol is not a means to smoothing out social ineptitude (alcohol as a social lubricant) or a plot device to create misunderstandings that push the narrative forward. Quite the opposite: the heavy drinking disinhibits Hong’s already awkward characters to expose, not elide, their pettiness, old grudges, cowardice, selfishness, self-delusion, deception, and ambition; more often than not this exposure through intoxication leads to abject humiliation and further alienation, especially by Hong’s male characters, who use drinking to make known their attraction and desire for the women in their company, who in turn are very much aware that the alcohol-fueled entreaties are far from any promise of eternal love. Time and time again, in his drunken stupor, the male protagonist will profess his undying love for the woman he just met or was reunited with. On one occasion, he even declares his intention to marry her.[1]

Kärlek är komplicerat – det är känslan man ofta lämnas med av Hongs filmer. Ovan citerade Park-Primiano har kallat dem för ”de ultimata antidejtfilmerna”, ett slags botemedel mot den romantiska komedins konstgjordhet, där sexet är dåligt, inget slutar lyckligt och ingen beter sig särskilt charmigt eller oskuldsfullt. Men det är inte bara mellanmänsklig kärlek som brusar i filmerna, utan lika mycket kärleken till konsten som utspelas framför oss medan huvudpersonerna letar ursäkter för att skjuta upp det egna skapandet. 

En vanligt förekommande fördom om kulturarbetare är att de lever i en ankdamm, anser sig viktigare än andra och tigger bidrag för att göra konst för närmast sörjande. Hongs filmer ger inga starka motargument, utan finner i stället humor och empatisk ärlighet i den öppenhet med vilken han skildrar skaparkriser i vardagligt ljus, där yrkeslivet hela tiden smälter ihop med det privata. Såsom det tenderar att göra i konstnärliga sammanhang. 

Sammansmältningen tar sig uttryck i sömlösa skiljelinjer mellan fiktion och verklighet, drömmar och vaket tillstånd. Ibland förekommer narrativa krusiduller i form av filmer-i-filmer, eller som när regissören i The Day He Arrives (2011) episodiskt besöker samma bar i flera scener som får en att undra om det är olika dagar eller olika sätt att minnas en och samma händelse (något Hong utformade en hel premiss kring i Cannesprisade Hahaha från 2010). Filmvetaren Michael Unger menar att ”användningen av upprepning i Hongs filmer gör publiken medveten om filmens konstruktion och att de ser en ’Hong-film’”. 

De knepiga cirkelstrukturerna till trots kännetecknas Hongs filmer också av social glädje, under pratiga promenader och vingliga rökpauser såväl som på samtalstunga bar-, restaurang- och kafébesök. Samtalen leder öppet in på frågorna som Hong bearbetar i sina filmer, vilket i sig kan tänkas utmana idén om att kulturarbetarna verkligen är så prokrastinerande som de kan verka vid första anblick. Snarare arbetar de väl mest hela tiden? Varje fylla, måltid, konflikt och kärleksaffär är en del av en process – research, om man så vill – som i slutändan utgör delar av ett större verk. I Hongs filmer är livet och konsten i ständig dialog med varandra. Bara att leva blir alltså en form av övertidsarbete som får en att undra om kulturarbetaren inte i själva verket förtjänar högre lön. 

Eller åtminstone att bjudas på en drink. 

Kuraterat av Sebastian Lindvall. 
Retrospektiven genomförs i samarbete med Asiatiska Filmfestivalen och Koreanskt Kulturcenter.

[1] Sueyoung Park-Primiano, “The awkward truth: failure to romance and the art of decoupling in the films of Hong Sang-soo” (2020), New Review of Film and Television Studies.  

Till filmerna i serien.

Program hösten 2024:

Huvudprogram: Arbete
Martin Scorsese – Amerikanska drömmare
Ken Loach – Arbetare utan arbete
Aki Kaurismäki – Kampen för att behålla jobbet 
Dorothy Arzner – Vildkatten i Hollywood 
Hong Sang-soo – Kulturarbetarens baksmälla 
Ernst Lubitsch – Trubbel i paradiset 
Sverige arbete – Bland statare, kontorsslavar och Stureplansstekare 
70 filmer om arbete

Sidoprogram:
Yasuzo Masumura – Tills galenskapen skiljer oss åt 
Isabelle Huppert – Komplett artisteri 
Luchino Visconti – Från neorealism till glittrande överdåd

Permanent program:
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
A Season of Classic Film – Fri entré
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn