Isabelle Huppert – Komplett artisteri

I slutscenen av Isabelle Hupperts genombrottsfilm Spetsknypplerskan (1977) sitter hennes rollfigur Pomme och stickar vid ett bord på en psykiatrisk institution där hon har blivit inlagd. Kameran smyger försiktigt först bakom, sedan runt, för att till sist fånga henne i profil. Därefter vänder hon sig långsamt om och tittar oss åskådare rakt i ögonen i nästan en halv minut. Under några väldigt långa och intensiva sekunder betraktar hon oss som bevittnat hennes tragiska öde. Det är ett ovanligt grepp inom spelfilmen att en skådespelare tittar rakt in i kameran och spränger den fiktiva illusionen. Det finns dock några berömda exempel i filmhistorien, som Harriet Andersson i Ingmar Bergmans Sommaren med Monika (1953) och Jean-Pierre Léaud i François Truffauts De 400 slagen (1959). Hupperts blick direkt in i kameran sällar sig till denna sällsamma skara. Den tycks både vara riktad till oss betraktare för att visa att vi egentligen inte kommit in på skinnet på Pomme, och som en föraktfull kommentar till regissören Claude Gorettas stränga behandling av den sköra rollfiguren. Men framför allt är blicken in i kameran hennes entré i den stora filmvärlden. 

Nästan ett halvt sekel efter Spetsknypplerskan och 72 år fyllda är Huppert fortfarande en av branschens stora skådespelare. Så sent som 2016 vann hon en Golden Globe för Elle och fick sin första Oscarsnominering. Genom åren har hon inte bara arbetat med de främsta franska filmskaparna som Jean-Luc Godard, Maurice Pialat och Claire Denis, utan även med omtalade regissörer som Hong Sang-soo och Michael Haneke. De kan ha helt olika förfaringssätt, Claude Chabrol kunde nöja sig med två tagningar för att spela in en scen medan Haneke tvingade Huppert att ta en scen upp till fyrtiofem gånger. Ofta har rollerna varit skrivna direkt för henne, ibland har hon inte haft något manus att gå efter alls som hos Hong och Godard. I När det gäller livet (1980) och Passion (1982) sammanflätas skådespelare och rollfigur då Huppert heter Isabelle i båda filmerna.   

Huppert väljer regissör framför manus, och menar att inget material kan räddas i händerna på en dålig filmare. I intervjuer brukar hon återkomma till en annan scen i Spetsknypplerskan för att illustrera hur det är att arbeta med en filmskapare hon känner förtroende för. Det är när pojkvännen François ber Pomme blunda och säger till henne hur hon ska ta sig fram vid kanten av en klippa. Det är först när hon öppnar ögonen som Pomme förstår var hon befinner sig. Huppert jämför med hur en skådespelare är i händerna på en skicklig filmskapare, hon går alltså fram ända mot ett stup i ett tillstånd av blindhet helt vägledd av regissören. Om man som skådespelare inte kan finna sig i denna situation ska man inte ta sig an en roll, hävdar hon. 

Huppert är en av världens mest svårfångade skådespelare då hon ofta spelar rollfigurer vi aldrig kommer att förstå oss på fullt ut. Hon beskrivs ofta som orädd och är känd för att acceptera roller som andra tackar nej till, oavsett hur amoralisk, pervers eller demonisk hennes rollfigur än tycks vara. Men det händer också att Huppert avvisar erbjudanden. Det kanske mest kända fallet är Hanekes Funny Games (1997) där hon tyckte att manuset var en demonstration av en regissörs manipulativa kraft. Huppert visste att hon kunde spela rollen men ville helt enkelt inte. Hennes oberörda ansikte och gåtfulla leende döljer ofta de mörkaste tankarna. Hon är inte en skådespelare av överflöd utan är ekonomisk med sina gester och ord, tar bort snarare än adderar. Till skillnad från ett expressivt och mer utåtagerande uttryckssätt föredrar Huppert en mer nedtonad stil där man håller inne med mycket av känslorna. Hon förkroppsligar sina roller snarare än imiterar. 

Huppert återkommer ständigt till den första film hon såg som tolvåring: Michail Kalatozovs Och tranorna flyga (1957), vilket fortfarande är hennes mest känslosamma filmupplevelse. I slutscenen är det Veronika som i vit brudklänning och med blommor i handen väntar vid tågstationen på de ryska soldaterna som ska återvända efter krigsslutet. Men hon inser snart att hennes fästman Boris förmodligen är död. En äldre man som ser detta försöker få henne på andra tankar och säger ”alla här är överväldigade av glädje”, för att kort därefter undra ”varför står du här? Jag är säker att de här blommorna är till någon”. Då börjar den gråtande Veronika, med ett leende på läpparna, dela ut sina blommor till de hemkommande soldaterna som fortfarande är i livet. Långt innan Huppert bestämde sig för att bli skådespelare förstod hon att man i en och samma tagning kunde le och gråta samtidigt. 

Det är inte konstigt att Huppert tycker att uppsättningen av Orlando (1993–95) som hon gjorde med den amerikanske teaterregissören Robert Wilson är den roll som ligger henne närmast, då hon kunde uttrycka många motstridiga känslor. Hon söker sig helst till roller med multipla dimensioner och älskar ambivalensen att säga en sak och uttrycka motsatsen. Mycket sägs med gester snarare än med ord och dialog och Huppert framhåller filmen som det perfekta mediet för att uttrycka det outsägbara och dunkla. 

Kuraterat av Arash Kermanshahani.

Till filmerna i serien.

Program hösten 2024:

Huvudprogram: Arbete
Martin Scorsese – Amerikanska drömmare
Ken Loach – Arbetare utan arbete
Aki Kaurismäki – Kampen för att behålla jobbet 
Dorothy Arzner – Vildkatten i Hollywood 
Hong Sang-soo – Kulturarbetarens baksmälla 
Ernst Lubitsch – Trubbel i paradiset 
Sverige arbete – Bland statare, kontorsslavar och Stureplansstekare 
70 filmer om arbete

Sidoprogram:
Yasuzo Masumura – Tills galenskapen skiljer oss åt 
Isabelle Huppert – Komplett artisteri 
Luchino Visconti – Från neorealism till glittrande överdåd

Permanent program:
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
A Season of Classic Film – Fri entré
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn