Ken Loach – Arbetare utan arbete

På Cannes-premiären av Jag, Daniel Blake (2016) kunde man höra publiken kollektivt dra efter andan när en rekorderlig tvåbarnsmamma plötsligt öppnar en konservburk från hyllorna i en matbank och börjar äta pastasås med händerna. Hennes hunger och den plötsliga skammen när hon märker vad hon gör, inför sina barn, skar genom den kollektiva publikkroppen.  

En reaktion som regissören Ken Loach kommenterade med ett lugnt leende: "De blev säkert bara sugna på kaviaren och champagnen de skulle sätta i sig efteråt."  

Loach vill inte att vi ska tycka synd om, han vill att vi ska ta ställning. Frågan som han om och om igen ställer till sin publik, den enda han enligt egen utsago någonsin varit intresserad av att ställa är: Vems sida står du på egentligen? 

Förmågan att försätta publiken i ett närmast hudlöst tillstånd hade han redan 1966, 

när han slog igenom över en natt med Cathy, Come Home, där en ordinär familj i "the swinging London" gradvis tappar fotfästet och glider längre och längre ner i bostadslöshetens misär. Filmen ingick i serien The Wednesday Play, nybildade BBC2:s banbrytande satsning på samtidsdramatik, och väckte så starka känslor att den tvingade fram sociala reformer som står sig än idag.  

Inte för att arbetarklasskildringar var något nytt. Filmare och dramatiker som Tony Richardson, Lindsey Anderson och John Osborne hade gjort engelsk "diskbänksrealism" berömd redan i mitten av femtiotalet. Men Loach hade hittat ett sätt att blanda uppslitande drama med statistiska fakta, amatörer med proffs, vardagstristess med tragedi, som gick rakt genom tv-rutan.  

Loachs ogenerade politiska motiv skiljer ut honom från senare socialrealister, de mer existentiellt sinnade bröderna Dardenne, den magiska realisten Andrea Arnold och än mer från exempelvis Sean Baker och andra filmare som med filmkritikern Olga Ruins ord "skildrar social orättvisa mer som en stämning och mindre som ett system av orsaker" (FLM, 2025). 

Men hur väcker man aktivt engagemang genom ett medium som för många är synonymt med verklighetsflykt? Hur lyckas man få en liberal ledarskribent som Erik Helmerson att skriva en krönika om hur Ken Loach "nästan får honom att bli vänster" och att om tillståndet i Sorry We Missed You (2019) "är en naturlig liberal utveckling kan ni behålla er liberalism, tack så hjärtlöst." 

Till att börja med gör Loach det omöjligt att inte ställa sig på huvudkaraktärernas sida. De är så karismatiska, så hoppfulla, värnlösa och ostrategiska att man inte har något val. Men det räcker inte för honom att vi blir gripna. Om vi tycker synd om dem på "fel" sätt, så att vi liksom vill adoptera dem in i vår värld utan att behöva förändra deras, så har han misslyckats.  

"Det enda sättet människor kan förändras är om vi förändrar samhället" säger strejkledaren i The Big Flame (1969), ett påstående som Loach håller fast vid än idag, när vi översköljs av psykofarmaka och meditationstekniker som ska hjälpa oss att uthärda samhällsläget utan att kräva förändring.    

Han har länge omhuldats som en av Europas stora auteurer, men har själv konsekvent vägrat skriva under på auteurteorin. Han gör inte filmer för att uttrycka en personlig vision, han har ingen omedelbart igenkännbar visuell stil och han har en kollektivistisk syn på sitt arbete. Om någon kallar manusförfattaren Paul Laverty, som han arbetat med i snart tre decennier, för "Loachs manusförfattare" kontrar han med att det snarare är han som är "Pauls regissör".  

Ödmjukheten till trots: Rona Monro, författare till den hjärtslitande Ladybird, Ladybird (1994) beskrev samarbetet som kollektivt såtillvida att alla tilldelades samma status men konstaterade också att alla, inklusive manusförfattaren, visste att de var där för att "jobba kollektivt på en Ken Loach-film". 

Det man känner igen en sådan på, oavsett vilken manusförfattare, fotograf eller skådespelare han arbetar med, är människosynen. Det var därför castingen tidigt blev hans kanske främsta uttrycksmedel. I jakten på det "äkta" har han ofta vänt sig till amatörer, personer som har ett handfast förhållande till sin roll och rör sig hemtamt i filmens miljöer och situationer.  

"It’s the people who surprise you and you have to allow the space for that to happen.... it absolutely touches you every time. Yes, the basic story is written ... and it’s always the economic situation of a certain time that drives people into a certain situation, but it’s always the people, when you find them, who bring that to life.... "* 

Trots att han skildrar misär är Loachs filmer ofta egendomligt stärkande. Mycket tack vare hans råkoll på arbetarklassens främsta överlevnadsstrategier: gemenskapen och humorn. Han ger gärna de mer dialogstinna eller agitatoriska rollerna till stå upp-komiker, en yrkesgrupp han beundrat sedan barndomens semesterfirande i kuststaden Blackpool, där turnerande artister underhöll vid fish & chips-middagarna på familjehotellen. Rappa och frispråkiga, med dialekter från Englands alla avkrokar som de inte gör det minsta försök att dölja utan tvärtom använder till både komisk och rytmisk fördel, kan de lägga ut texten om historia och politik på ett sätt som är både underhållande och trovärdigt. 

Humorn fungerar som ett slags immunförsvar mot kapitalismens gift samtidigt som den gör filmerna varma och tillgängliga. Även när motståndet är meningslöst eller farsartat (som i Raining Stones (1993) eller Looking for Eric (2009)) så ger den karaktärerna integritet: de har inte sålt ut, därmed finns det hopp. 

Det var det som gjorde hans näst senaste film Sorry We Missed You så ovanligt smärtsam. Familjefarsan Ricky har ingen humor. Han sväljer själv med hull och hår den senkapitalistiska lögnen om att det lönar sig att "bli sin egen" och "visa framfötterna". Han nästan vädjar om den gigekonomiska snara som snart kommer att strypa honom. Hans fru och vänner är lika stressade de, det finns inga gemensamma fikastunder eller pubkvällar när man berättar historier eller diskuterar orättvisor: alla är upptagna med att trampa i sitt eget trasiga hamsterhjul. 

Man kan ifrågasätta Loachs okommenterade glidning från filmer som porträtterar arbete som ett människofientligt måste, där människans drömmar mals till grus (Kes – falken (1969), Family life (1971)) till filmer som romantiserar gruv- och industriarbetets gemenskap (The Spirit of '45 (2013), The Old Oak (2023)). Man kan också fråga sig varför han aldrig berättar om den klass han själv trots allt har tillhört ända sedan han tog sig från den lilla industriorten Nuneaton i Warwickshire till Oxfords juridikutbildning och därifrån vidare till Londons progressiva teaterkretsar. Varför är det bara de medellösa, utsatta och förtryckta som intresserar honom? "The north is over, Ken", sade producenten Joseph Janni redan i början på sjuttiotalet om genren där man berättade om de tuffa villkoren i norra England. Loach skulle troligen svara nu som han svarade honom då: "It's still there, Jo". 

Ken Loach är också ”still here”, som ett envist spöke som vägrar försvinna. Under hans verksamma år har publiken hunnit drömma sig bort i åttiotalets genrefest, stiga ner i det omedvetna med David Lynch, tända på med Quentin Tarrantino, fascineras av Wes Andersons elaborerade, musikaliska byggen, bli empowered av 2000-talets fake it till you make it-representation. Vartannat eller vart tredje år dyker Loach likförbannat upp med en ny film som verkar säga: Fint, men verkligheten ser fortfarande ut så här, så frågan kvarstår: vems sida står du på egentligen?   

Kuraterat av Kerstin Gezelius. 

Till filmerna i serien

Program hösten 2024:

Huvudprogram: Arbete
Martin Scorsese – Amerikanska drömmare
Ken Loach – Arbetare utan arbete
Aki Kaurismäki – Kampen för att behålla jobbet 
Dorothy Arzner – Vildkatten i Hollywood 
Hong Sang-soo – Kulturarbetarens baksmälla 
Ernst Lubitsch – Trubbel i paradiset 
Sverige arbete – Bland statare, kontorsslavar och Stureplansstekare 
70 filmer om arbete

Sidoprogram:
Yasuzo Masumura – Tills galenskapen skiljer oss åt 
Isabelle Huppert – Komplett artisteri 
Luchino Visconti – Från neorealism till glittrande överdåd

Permanent program:
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
A Season of Classic Film – Fri entré
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn