Luchino Visconti – Från neorealism till glittrande överdåd

Regidebuten Köttets lust (1943), en inofficiell bearbetning av James M Cains roman Postmannen ringer alltid två gånger (1934), räknas av många som startskottet för den italienska neorealismen. Men filmens osminkade skildring av människor i krigets Italien landade illa hos den styrande fascistregeringen och Benito Mussolinis son Vittorio sägs ilsket ha rusat ut från första festivalvisningen skrikandes ”Det här är INTE Italien!”. Fascisternas motstånd ledde till att de flesta kopior av filmen förstördes och att Köttets lust förbjöds. Den officiella premiären ägde inte rum förrän två år senare.  

Skildringen av människor med ett snårigt förflutet, missnöjda med sin samtid och till synes oförmögna att ta ansvar för sin framtid kom att gå som en röd tråd genom hela Viscontis karriär. I sin andra film Jorden skälver (1948) grävde han ännu djupare in i arbetarklassens dilemman. Från början skulle det bli en dokumentärserie om fiskare, bönder och gruvarbetare, men fascinationen för den sicilianska fiskarbyn Aci Trezza tog överhanden och Visconti bestämde sig för att omvandla projektet till en spelfilm. Han behöll undertiteln dock Episodio del mare (”Episoden om sjön”) i den italienska originaltiteln och levererade en stolt studie av en familjs ödesdigra kamp mot fattigdom. 

Med Sinnenas rus (1954) öppnade han dörren för en betydligt mer färgsprakande dramatik men stötte återigen på patrull hos censuren. Den här gången var det skildringen av militären som ansågs vara alltför negativ, det spelade ingen roll att filmen utspelar sig 1866. Om regissören tog åt sig av kritiken eller inte är oklart, men filmen är den första av flera filmer som Visconti klippte om för en internationell marknad. Den amerikanska versionen innehöll nyskriven dialog av inga mindre än Tennessee Williams och Paul Bowle.  

I Vita nätter (1957), tog han det visuella ytterligare ett steg. ”Det måste se fejkat ut, men när du börjar tro att det är fejk, så måste det se verkligt ut” som han själv, lite kryptiskt, beskrev sin vision för fotografen Giuseppe Rotunno. Resultatet blev en drömsk, nästan sagolik version av Fjodor Dostojevskijs novell. Visconti återvände till sina neorealistiska rötter med Rocco och hans bröder (1960). En strävt opolerad historia om moral, offer och familjeband som sägs ha varit regissörens personliga favorit bland de egna filmerna.  

Efter att ha regisserat en av episoderna i den kollektiva satsningen Det ljuva lättsinnet (1962) visade Visconti var skåpet ska stå och slog till med den storslaget eleganta Leoparden (1963).  Burt Lancaster gör sitt livs roll som Don Fabrizio Corbera, en åldrande prins som dras med i kaoset kring Italiens enande och inser att hans livsstil nu förpassats till det förgångna. Inspelningen började lite haltande eftersom producenterna ville se en stor stjärna i huvudrollen och anställde Lancaster mot Viscontis vilja. Men regissören svalde snabbt sina invändningar. Lancaster gör sitt livs roll och med facit i hand är det svårt att se vem som skulle passat bättre i rollen. Filmen är ett av Viscontis allra finaste ögonblick och den 45 minuter långa balscenen är en uppvisning i filmskapande som de flesta andra regissörer bara kan drömma om. Vemodigt, episkt och rasande stiligt. Han följde upp framgångarna med att ”Viscontifiera” Elektramyten i Karlavagnens bleka stjärnor (1965). En klassisk melodram kryddad med skandalösa hemligheter, svek och obekväma syskonrelationer.  

När 1960-talet går mot sitt slut är Visconti en hyllad regissör med ett i princip obegränsat kapital både kulturellt och finansiellt. Han behöver helt enkelt inte längre kompromissa, vilket märks i hans avslutande Tysklandstrilogi. Den borgerliga dekadensen i Karlavagnens bleka stjärnor står sig slätt mot vad Visconti bjuder på i De fördömda (1969) som utspelar sig under Nazisternas politiska maktövertagande. Inslag av pedofili, incest, orgier och blodiga massakrer väckte nytt liv i Viscontis slumrande relation med filmcensuren som reagerade med en kraftfull barnförbjudet-stämpel. Men filmens, som någon uttryckte det, ”elaka skönhet” är svår att motstå och regissören Rainer Werner Fassbinder, själv ingen främling för kontroverser, har beskrivit den som ”kanske den största filmen av alla, jag anser att den betyder lika mycket för filmens historia som Shakespeare betyder för teatern”. Döden i Venedig (1971), baserad på Thomas Manns kortroman, är en betydligt mer stillsam historia. En meditativ betraktelse över flyktig skönhet och livets förgängelse. Den sista delen i trilogin, Ludwig (1974), är ett färgstarkt, drygt fyra timmar långt porträtt av kung Ludwig II av Bayern där Visconti bjuder frikostigt på torr humor och sedvanligt överdådig sensualism.   

Så passa på att uppleva en regissör som till fullo behärskar det visuella och mänskliga på stor duk. Det var visserligen inte Luchino Visconti som myntade uttrycket, men få lever upp till det med samma lekfulla lätthet: ”Konst ska störa de bekväma och trösta de störda.” 

Kuraterat av Per Löwendahl.
Serien visas i samarbete med Italienska kulturinstitutet.

Till filmerna i serien.

Program hösten 2024:

Huvudprogram: Arbete
Martin Scorsese – Amerikanska drömmare
Ken Loach – Arbetare utan arbete
Aki Kaurismäki – Kampen för att behålla jobbet 
Dorothy Arzner – Vildkatten i Hollywood 
Hong Sang-soo – Kulturarbetarens baksmälla 
Ernst Lubitsch – Trubbel i paradiset 
Sverige arbete – Bland statare, kontorsslavar och Stureplansstekare 
70 filmer om arbete

Sidoprogram:
Yasuzo Masumura – Tills galenskapen skiljer oss åt 
Isabelle Huppert – Komplett artisteri 
Luchino Visconti – Från neorealism till glittrande överdåd

Permanent program:
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
A Season of Classic Film – Fri entré
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn