Yasuzo Masumura – Tills galenskapen skiljer oss åt

Människorna i Yasuzo Masumuras (1925–1986) filmer balanserar på gränsen till galenskap. Ofta tippar de över och går olyckliga öden till mötes, men trots det sinnliga förfallet är Masumura inte psykologiserande. Han ställer inte diagnos över enskilda individer. Snarare är han en antinationalistisk, traditionsskeptisk och cynisk samhällskritiker som låter sina vildhjärnor fungera som spruckna speglingar av ett land i förfall. 

Efter avhoppade juridikstudier tog Masumura jobb som regiassistent på anrika studion Daiei, för att sedan återvända till skolbänken för en examen i filosofi. Som första japan blev han antagen till Centro Sperimentale di Cinematografia i Rom och tog sig därefter tillbaka till Daiei för att arbeta som regiassistent under storheter som Kenji Mizoguchi och Kon Ichikawa. Han blev kvar där större delen av sin regissörskarriär, från debutfilmen Kisses (1957) till Games (1971). Sedan gick Daiei i konkurs och köptes upp av Kadokawa.  

Trots den individualistiska andan i hans verk var Masumura i grunden en studiotrogen bolagsman, som kunde leverera tre-fyra filmer om året, vilka oftast var formmässigt relativt konventionella och sällan tog ut svängarna estetiskt. Det var också därför Nagisa Oshima, som själv ville göra film efter att ha sett Kisses, så småningom tog avstånd från sin tidigare förebild. Masumura var inte tillräckligt radikal enligt delar av den nya våg med japanska filmskapare som han inspirerat. 

Är radikalism verkligen begränsat till form? ”Några tror mer på bilden, andra på berättelsen”, har Masumura sagt i en intervju. ”Personligen tror jag på berättelsen. Då bilder inte är absoluta kan man inte uttrycka allt med dem.” Den här övertygelsen tar sig bland annat uttryck i en avsmak för närbilder. ”Varför göra en närbild på en skådespelare eller skådespelerskas ansikte? Jag kan gå med på att göra en närbild om det är en bondes riktiga ansikte. Men en skådespelarinsats är inte intressant, för den är i slutändan en lögn”, har han sagt. 

Den här inställningen har varit Masumuras gåva och förbannelse vad gäller avtryck, om man ska tro Joseph Fahim. I en text för brittiska filminstitutet påstår han att regissören blivit förbisedd just för att han är så förknippad med studiosystemet. Alltför euroepisk och ”artsy” för att vara bruksregissör, alltför argsint politisk för exploitationpubliken, enligt Fahim. Bortsett från en tolvsidig artikel i 1970 års oktobernummer av franska filmtidskriften Cahiers du cinéma skrevs inte mycket om Masumura utomlands under hans livstid, men under 2000-talet har en omvärdering skett med flertalet retrospektiver över hela världen. 

Kritikern Mark Peranson menar att Masumuras filmer ”handlar om friheten att göra vad fan man vill, och följderna av attityden när samhället vägrar acceptera den”. Om än skämtsamt formulerat finns i den senare delen en nyckel till regissörens fatalistiska universum, där lyckliga slut är avlägsna drömmar. I hans Japan krävs konformism och underkastelse för att överleva, vilket särskilt drabbar de egensinniga kvinnor som tar spjärn mot det traditionsbundna patriarkat som skildras i filmerna. 

Den skådespelare som tydligast gestaltat problematiken är Ayako Wakao, som Masumura träffade när han arbetade som regiassistent på Mizoguchis Street of Shame (1956). Hennes rollfigurer skulle ytligt kunna beskrivas som hysterikor, oförmögna att följa samhällets spelregler. Däremot vore det slarvigt att avfärda dem som produkter av misogyni. Snarare representerar Wakao en ny form av normbrytande femininitet som blir till katalysator i filmer som A Wife Confesses (1961), Manji (1964), The Spider Tattoo (1966) och Red Angel (1966). Genom sitt kraftiga, för omgivningen ibland chockerande beteende väckes reaktioner som avslöjar skiten under Japans till synes rena naglar. 

Det finns en uppfriskande gränslöshet i Masumuras filmer, där rollfigurer drivs av lust och högst personliga motiv. Den amerikanska kritikern och författaren Jonathan Rosenbaum, troligen den i väst som skrivit mest om Masumura, menar att perversionerna i filmerna både var ett marknadsverktyg och en ideologi, ”ett sätt för studior att sälja biljetter och en integrerad del av regissörens diskurs om repressiva samhällstraditioner”. 

Förutom att göra film var Masumura också verksam som kritiker. I ett slags programförklaring av sitt auteurskap skriver han i en essä, publicerad 1958 (året efter regidebuten), att han vill skapa ”en överdriven skildring som enbart innehåller levande människors tankar och passioner”. Han ansåg att det rigida japanska samhället saknade frihet och individualism, var för styrt av toxiska fyrkantigheter som i sin tur letat sig in i den japanska filmen. Inspirerad av sina utlandserfarenheter ville Masumura kontra den retuscherade självbilden med den sortens ”underbart vitala, starka människor” som han lärde känna under sina två år i Europa. 

Man kan möjligen invända mot en sådan generaliserande kategorisering av människor, men klart är i alla fall att Masumura var en frisk fläkt i den japanska efterkrigstidsfilmen. Det filmerna saknar i humanistisk värme kompenserar de med glödande ilska och ohämmad passion som skakar om och utmanar trångsynthet. Om galenskap är den enda sunda protesten mot status quo, vad är då poängen med att vara frisk? 

Kuraterat av Sebastian Lindvall. 

Till filmerna i serien.

Program hösten 2024:

Huvudprogram: Arbete
Martin Scorsese – Amerikanska drömmare
Ken Loach – Arbetare utan arbete
Aki Kaurismäki – Kampen för att behålla jobbet 
Dorothy Arzner – Vildkatten i Hollywood 
Hong Sang-soo – Kulturarbetarens baksmälla 
Ernst Lubitsch – Trubbel i paradiset 
Sverige arbete – Bland statare, kontorsslavar och Stureplansstekare 
70 filmer om arbete

Sidoprogram:
Yasuzo Masumura – Tills galenskapen skiljer oss åt 
Isabelle Huppert – Komplett artisteri 
Luchino Visconti – Från neorealism till glittrande överdåd

Permanent program:
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
A Season of Classic Film – Fri entré
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn