Cinemateket hösten 2026: Stadens ljus – Neondrömmar och återvändsgränder

Den moderna metropolen är ett maskineri av stål, glas, sten och betong sammankopplat av gatunät, tunnlar och spår. Här förflyttar vi oss, ovan och under jord, i ständig rörelse. Här väcks drömmar som sträcker sig mot skyskrapornas toppar och begär som borrar sig lika djupt som tunnelbanans mörkaste schakt. Här möts vi – på gott och ont. Rika och fattiga, insiders och outsiders, vinnare och förlorare. Staden är konfliktens naturliga habitat, ett laddat rum där allt står på spel. Det är där gäng drabbar samman i The Warriors (1979), där monster och människor kolliderar i Mothra (1961) och Reptilicus (1961), där landsbygd och stad hamnar i klinch i En farlig kvinna (1933) och Beijing Bicycle (2001).

Staden ber om att bli betraktad, men stillbilder räcker inte till för att fånga den i helfigur. Kanske kräver den rörelse? Filmen, samtida med den moderna storstaden, fångar vad andra konstarter bara antyder: tempot, takten, pulsen. Den gör det osynliga synligt, får stadens själ att visa sig.

En själ som ständigt drar till sig nya själar. Allt fler söker sig hit. Städerna sväller, landsbygden töms på både resurser och mening. Vad är det som drar?

”De vill plugga, jobba, de är kära eller så vill de hitta någon att bli kär i”, skriver ledarskribenten Lisa Magnusson (Dagens Nyheter, 27 augusti 2025), som tröttnat på livsstilsreportage om folk som lämnar landet för staden, och fortsätter: ”De söker den oslagbara tillgången till kommers och folkmyller och roligheter, och till mänskligt skapande, till restauranger och barer och teatrar och biografer och konsthallar och konsertlokaler. De längtar efter den stora världen.”

Men storstaden erbjuder också motsatsen, som E.B. White konstaterar redan på första raden i sin berömda essä Here is New York (1949): ”Åt den som har sådana besynnerliga önskningar skänker New York två gåvor: ensamhet och avskildhet.”

Somliga tvingas till staden när den avfolkade landsbygden gör det omöjligt att försörja sig någon annanstans, en ond cirkel som verkar snurra snabbare och snabbare för varje år som går. Andra tar sig tvärtom till staden för att bryta sig ur onda cirklar, kunna ömsa skinn och bli en annan i anonymitetens välkomnande famn.

Höstens program belyser de drömmar och mardrömmar som staden genererar. Vilsensjälar och storstadshajar, städer som byggs upp, städer som förintas. Bortom fantasierna och romantiken finns en konkret verklighet, en problematisk sådan med segregation, bostadsbrist och maktkamper om bestämmanderätten.

Det är också här majoriteten av världens koldioxidutsläpp produceras och energi förbrukas. Frågan om hållbara städer är akut. Hur skapar vi urbana miljöer som fungerar – socialt, ekologiskt, ekonomiskt?

Och vad händer när den gröna utopin krockar med vår sexiga fantombild av staden? När dystopierna bländar oss med sin mörka skönhet. Se bara på 2019 års Los Angeles i Blade Runner (1982), där bilarna svävar och giftig smog upphöjs till en poetisk noireffekt. Inte nödvändigtvis en plats man vill flytta till, men som man gärna vill vistas i – en stund. Helst i biosalongens mörker, under två koncentrerade timmar av eskapism.

Få platser har filmats så mycket som Los Angeles. Eller tittats så snett på. Ärke-newyorkaren Dorothy Parker beskrev den som ”72 förorter på jakt efter en stad” och enligt Chicagofödde Raymond Chandler har den ”lika mycket personlighet som en pappersmugg”. I stället för att skjuta i höjden brer den ut sina tentakler över ett ständigt växande landområde och slukar alla småstäder i sin väg. I Thom Andersens monumentala essäfilm Los Angeles Plays Itself (2003) framträder en stad som ständigt konkurrerar med bilden av sig själv; en scen där verklighet och fiktion glider samman.

Det mer solida London, den moderna stadens urmoder, består även hon av sammanvuxna byar där gatorna ännu slingrar sig kring parker som en gång var skogar och dammar som en gång var sjöar. Andres Lokko, länge bosatt i den brittiska huvudstaden, inleder under hösten en Londonhelg befolkad av zombies, gangstrar och mordiska smygtittare.

Juvelen i kronan och ett slags role model för stad på film är kanske ändå New York. Från framsätet i en gul taxi känns ett första besök som en kameraåkning mot en skådeplats som aldrig sover. Vi hyllar Spike Lee, en av det stora äpplets glupskaste och mest energiska skildrare, i en retrospektiv som särskilt dröjer sig kvar vid Brooklyns gator och konflikter.

Lika bevandrad som Lee är i sitt New York är Bodil Ipsen i sitt Köpenhamn med filmer som tar oss bakom gemytets fasader. Och ingen har fångat varje liten sväng och krökning i storstadens labyrintiska hinderbana som Jafar Panahi, vars älskade Teheran är ett evigt löfte om frihet som på ett ögonblick kan förvandlas till ett fängelse.

Alla är inte lika hemmastadda. Maggie Cheungs filmpersona färdas genom Hongkong, Paris och New York – utan att riktigt höra hemma någonstans. Av de Hongkong-skildringar som ingår i retrospektiven utspelas alla före Storbritanniens överlämnande till Kina, landet vars explosiva förändring genomsyrar varenda bildruta i Jia Zhangkes filmer, där ungas framtidshopp förbyts till nomadisk melankoli när städerna genomgår det ena efter det andra av post-industrialismens sjukdomsstadier.

Mer romantisk framträder staden i de lätt skruvade kärleksfilmerna av Leos Carax, som gästar Cinemateket torsdag den 10 september för ett samtal efter visningen av Holy Motors (2012).

Stadens mer avskräckande sidor tar form i två av huvudprogrammets temaserier: Dödlig modernitet, där seriemördaren träder fram ur anonymiteten, och Straßenfilm som dramatiserar storstadens faror i 1920-talets Tyskland. Och så har vi staden som vi själva bor i. Stockholmsbilder visar hur filmen inte bara kan bevara utan också levandegöra historiska spår som riskerar att gnagas sönder av tidens tand.

Även i höstens sidoserier syns tidens verkningar på stadsbilden. Luigi Comencini låter romantiken blomma bland andra världskrigets ruiner, Andrzej Wajda sätter det krigshärjade Warszawa på den filmhistoriska kartan och Judit Elek undersöker skillnaden mellan stad och land i ett tudelat Ungern. Samtliga tre påminner om att det finns ett före och ett efter andra världskriget.

En fjärde är Jean-Luc Godard, en arkeolog bland filmkonstens ruiner, vars essäistiska videoserie Histoire(s) du cinéma är ett försök att berätta filmens, 1900-talets och sin egen personliga historia. Under hösten visas alla åtta avsnitt samt några av de mest centrala filmerna för nya vågen-ikonens resonemang.

Godards magnum opus är en given inspirationskälla för huvudprogrammets filmhistoriska resa. Häng med när biografen blir ert färdmedel, cinematekskorten era pass och vi på redaktionen era guider. Luta er tillbaka i salongens mörker och låt er bländas av städernas ljus.