Judit Elek – Personligt och kompromisslöst

Redan i debuten, kortfilmen Ett möte (1963), strävade regissören Judit Elek mot att ge fiktionen en känsla av autenticitet, något hon tyckte saknades i den samtida ungerska filmen. Med hjälp av icke-professionella skådespelare och improviserad dialog omvandlade hon effektivt sina begränsade ekonomiska och tekniska resurser till medvetna estetiska val. Inspirationen kom från europeisk cinema verité och kanske än mer från dess amerikanska systerinriktning Cinema Direct, en dokumentärform som önskar fånga verkligheten som den är utan regissörens synbara inblandning.  

Eleks första långfilm Damen från Konstantinopel (1969) är gjord på liknande sätt och innehåller scener där en professionell skådespelerska (huvudrollsinnehavaren Manyi Kiss) interagerar med verkliga personer, förbipasserande som slumpmässigt och ovetandes dras in i filmens dramaturgi. Filmens realistiska formspråk och den poetiska blandningen av dokumentär och fiktion etablerade tidigt Elek som en ungersk auteur att räkna med. 

Som barn överlevde hon Förintelsen i ett ungerskt ghetto och ungdomen formades av avgörande historiska händelser. Hon var närvarande både under upproret i Budapest 1956 och studentprotesterna 1968 i Paris. Erfarenheter som kom att bli centrala för hennes konstnärskap där det reservationslöst personliga och det engagerat politiska ständigt smälter samman.  

Redan tidigt i livet bestämde hon sig för att bli filmregissör och manusförfattare, trots att en mansdominerad filmbransch idogt försökte avråda henne och i stället föreslog att hon skulle bli filmklippare. Vid sjutton års ålder proklamerade hon, ”Jag måste bli filmskapare för att kunna visa människorna som de är, eftersom jag ser dem tydligare än de själva gör, och eftersom jag älskar dem.” En devis hon höll fast vid livet ut. 

Vid Teater- och filmhögskolan i Budapest studerade Elek med de ungerska filmgiganterna István Szabó och Zoltán Huszárik och var en av de centrala gestalterna i den experimentella Béla Balázs-studion, en verkstad och diskussionsmiljö för unga filmskapare som kom att spela en avgörande roll i framväxten av en ny ungersk filmrörelse och vars filmspråk var starkt inspirerat av den franska nya vågen, och det avtryck den gjorde i många europeiska länder. 

Efter de tidiga ansatserna med autentisk fiktionsfilm ägnade sig Elek i början av 1970-talet åt att göra mer renodlad dokumentär i sann cinéma verité-anda, där filmskaparen till skillnad mot i Direct Cinema ger sig tillkänna och deltar i filmerna. Hon tillbringade fem år i den avlägsna byn Istenmezején och dokumenterade invånarna – i synnerhet kom hon väldigt nära de unga kvinnorna – vilket resulterade i filmerna En ungersk by (1974) och En banal historia (1975).  

Filmerna gestaltar inte bara personliga (ofta privata) öden utan ger också en stark bild av det samtida Ungern, där moderna ideal och möjligheter sällan nådde utanför storstadsregionerna. De är uppslitande skildringar av kvinnors hopplösa situation i ett samhälle som vilar på en föråldrad patriarkal grund, upprätthållen av såväl männen som av de äldre kvinnorna, vilka heller aldrig fått chans till förändring och självförverkligande. Tack vare Eleks intensiva engagemang och känsliga kamera blir filmerna aldrig didaktiska. Man kan känna hennes frustration när flickorna hon lärt känna tvingas ihop med män som de inte vill leva med, förbjuds att studera fast de är begåvade och skaffar barn trots att de själva är barn. Liv som slutar när de just ska börja. 

En tredje film från Istenmezején, med regissören själv i huvudrollen, planerades men lades på is när Elek förstod att filmerna delvis hade generat och komprometterat människorna som skildras i dem. Insikten av att den dokumentära kamerans intrång i människors liv ibland leder till större skada än nyttig förändring fick henne att åter vända blicken mot fiktionen, med verk som ägnades åt ungersk historia och den judiska erfarenheten.  

Marias dag (1983) är en poetisk epokskildring om nationalskalden Sándor Petőfi i 1800-talets Ungern. Elek ville göra filmen redan 1973 men stoppades då av censuren som uppfattade den som en kritisk allegori över tiden kring upproret 1956. Tio år senare valdes filmen ut till sektionen Un Certain Regard i Cannes och tidningen Le Monde utnämnde Elek till ”Ingmar Bergmans syster” för hennes psykologiska djup och hennes förmåga att fånga den rådande tidsandan. 

Gripande och väldigt personlig är regissörens delvis självbiografiska Uppvaknandet (1994), ett coming-of-age-drama som utspelar sig i Ungern bara ett decennium efter kriget. Med upphöjd, eller om man så vill, magisk realism gestaltar hon hur det är att som ung – och i hennes fall judisk – kvinna växa upp i ett auktoritärt samhälle. 

Elek fortsatte göra film en bra bit in på 2000-talet. Så sent som 2011 kom långfilmen Retrace, som delvis är inspelad i Sverige och har Philip Zandén i en av rollerna. I fjol gick hon bort vid 87 års ålder, men hann innan dess sammanfatta sitt filmiska kall och liknade sig vid ”en kvinnlig Don Quijote”, någon som aldrig ger upp;  

”Jag blev filmskapare för att kunna berätta om det jag ser omkring mig, det jag har upplevt, och det de äldre har upplevt i detta lilla, ganska ’dragiga’ genomgångsland, där makten alltid ligger hos någon annan än den människorna skulle önska– men ändå står de ut, eftersom de tror att det är så världen fungerar. Och jag, som en kvinnlig Don Quijote, kämpar mot väderkvarnarna, ger aldrig efter, och jag hoppas att jag dör på det sättet. Kanske finns det också en annan drivkraft: efter 60 års arbete märker jag att min äldsta film fortfarande lever och berör, om folk får möjlighet att se den. Sammanfattningsvis gör jag film för att jag behöver bli älskad; och genom mina filmer kan jag kanske få människor, som aldrig har mött mig personligen, att också älska mig.” 

Under hösten visar Cinemateket sex av Judit Eleks filmer, där vi vill visa på hennes bredd, det personliga, det dokumentära, och det semidokumentära – där dokumentära tekniker plockats in i fiktionens värld för att stärka känslan av autenticitet. 

Kuraterat av Tora Berg.

Alla filmer i serien