Luigi Comencini – Den rosa neorealismens mästare

Luigi Comencini hade utbildat sig till arkitekt och arbetat som filmkritiker innan han regidebuterade med  Bambina in Citta (1946), en dokumentär om Milanobarnens uppväxt i ruinerna efter andra världskriget. Året därpåvar han med och drog igång Italiens första filmarkiv – Cineteca Milano. Debuten uppmärksammades av Carlo Ponti som senare skulle producera filmer som Federico Fellinis La Strada (1954), David Leans Doktor Zjivago (1965), Michelangelo Antonionis Blow-up – förstoringen (1966) och Ettore Scolas En alldeles särskild dag (1977). Ponti handplockade Comencini för att göra en italiensk version av Norman Taurogs Hollywoodsuccé Han som tänkte med hjärtat (1938). Det resulterade i Prästen och pojkligan (1948), ett neorealistiskt drama där en godtrogen missionär möter den hårda verkligheten i Neapels mest nedgångna kvarter. Redan här är regissörens känsla för de ungas perspektiv tydlig, något som kom att gå som en röd tråd genom hela hans karriär. Men filmen var ingen omedelbar publikframgång och det skulle dröja ytterligare fem år innan det stora genombrottet kom.  

Under det tidiga 1950-talet hade den italienska efterkrigsekonomin börjat ta fart, vilket märktes även i filmbranschen där det som kom att kallas ”neorealismo rosa” växte fram. Filmer som kombinerade neorealismens estetiska fattigdomsskildringar med lättsamma romantiska komedier och melodramer. Comencinis Kärlek, bröd och fantasi (1953) är ett skolexempel på detta och förutom att bli en av 1950-talets mest sedda italienska filmer belönades den med Guldbjörnen på filmfestivalen i Berlin. Rollfigurerna är baserade på verkliga personer från byn Palena där manusförfattaren Ettore Maria Margadonnas växt upp. Gina Lollobrigidas roll Maria är till exempel inspirerad av Lucia Travaglini, en lokal skönhet omtalad för att hon gifte sig med Palenas fattigaste man och för att de fick en son som skulle bli betydligt mer berömd – sångaren Perry Como. 

Comencini befäste den kommersiella framgången med att göra ytterligare ett antal komedier. Bland annat en uppföljare till Kärlek, bröd och fantasi som blev nästan lika framgångsrik. Men han vägrade att göra en tredje film i serien trots påtryckningar från filmbolaget. Istället lade han sina kreativa krafter på det som skulle bli hans personliga favorit – La Finestra sul Luna Park (1956), ett gripande porträtt av en förlorad barndom lika effektivt berättad som vännen Vittorio De Sicas mer berömda far och son-historia Cykeltjuven (1948). ”Jag är egentligen inte speciellt förtjust i barn, men jag ser dem som vuxna utan lagar, utan moral, utan självkontroll, utan social eller psykologisk träning. Med andra ord, människan som sitt mest autentiska jag” är Comencinis egen förklaring till att så många av hans filmer skildras ur de ungas synvinkel.  

Ett annat drag som färgar de flesta av hans filmer är den empatiska humorn. Vägen tillbaka (1960) är ett av de mest lyckade exemplen på detta. En underfundig komedi som med ett lätt handlag skildrar en samling krigströtta soldater som inte vill något annat än att hitta hem i efterkrigstidens kaos. De italienska ärren efter andra världskriget står i centrum även i Bubes flicka (1963) där Claudia Cardinale, i en av sina mest intensiva roller, spelar en ung bondflicka som förälskar sig i en partisan. En omöjlig kärlekshistoria som belönades med ytterligare en Guldbjörn.  

Comencini hade förlorat sin far när han var tretton år gammal och återkom ofta till saknaden av en fadersfigur. I Incompreso (1966) dras detta till sin spets och med handlingen från en 1800-talsroman av Florence Montgomery förflyttad till nutid lade han grunden till sin kanske mest personliga film. Anmärkningsvärt är att trots att han hade fyra döttrar vågade  Comencini sig aldrig på att göra film om relationen mellan far och dotter. Istället var det dottern Francesca Comencini som plockade upp den tråden med The Time it Takes (2024), en livfull historia där hon skildrar sin relation med fadern med allt vad det innebär av missbruk, kärlek och en brinnande passion för film. 

Under tidigt 1990-tal diagnostiserades Luigi Comencini med Parkinsons sjukdom och hans sista, av ett drygt femtiotal långfilmer, film blev Marcellino (1991) en remake av Ladislao Vajdas spanska klassiker Sången om Marcelino från 1955. På grund av sin omfattande katalog beskrivs Comencini ofta lite orättvist som en bruksregissör, en beskrivning han själv kommenterade med orden ”Chaplin beskrevs också som en hantverkare, så jag är i gott sällskap”. Luigi Comencini dog 2007, 90 år gammal. 

Kuraterat av Per Löwendahl.

Alla filmer i serien