Spike Lee – Rapport från betongdjungeln

”Ingen har skildrat vår stad sannare, mer från hjärtat, på ett sätt som både kräver mer av oss och påminner oss om hur goda vi är i våra själar, än Spike Lee.” 

New Yorks tidigare borgmästare Bill de Blasio höll inte tillbaka när han i december 2021 presenterade Spike Lee med hedersmedborgarskapets symbol: stadens nyckel. Hur hamnade han där? Kaxmörten, Knicks-supportern, debattören. Numera sinnebilden av en Brooklyn-bo, men född i Atlanta, Georgia, 1957. Bara några år gammal bar det av till östkusten med mamma Jacqueline och pappa Bill – hon lärare i konst och svart litteratur, han jazzmusiker som senare i livet skulle göra musiken till flera av sonens filmer. 

Spike Lee återvände till Atlanta för att studera på college, men hemma i New York på sommarsemester, med en Super 8-kamera i handen, började han föreställa sig hur han ville ”fånga den afroamerikanska kulturens rikedom som jag kan se, bara genom att stå på gathörnet eller titta ut genom mitt fönster varje dag”. 

Vid gathörnet och fönstret har han blivit kvar. Än idag, fyra decennier senare, fortsätter New York att vara hans musa, stadspulsen hans bränsle och den multikulturella smältdegeln hans motiv. I långfilmsväg började allt med den lätt cyniska, Demonernas port-inspirerade kärlek-i-kvadrat-komedin She’s Gotta Have It (1986) som även blev en Netflix-serie 2017. Med fräck attityd och bekännelser som bryter fjärde väggen följs en ung manslukerska som relativt skamlöst växlar mellan uppvaktande män. Filmvetaren David Sterritt menar att filmen, ”en utomordentlig Brooklyn-film”, integrerar berättelsen med ”synintrycken, ljuden, sederna och normerna som omgav en ung Brooklyn-bo i mitten av åttiotalet”. 

Spike Lees stora genombrott kom med det bländande upploppsdramat Do the Right Thing (1989), där Public Enemys kampsång ”Fight the Power” tonsätter rasspänningarnas temperaturökning i Brooklyn-området Bedford-Stuyvesant – i folkmun kallat Bed-Stuy – på sommarens varmaste dag. Lee hämtade inspiration från ett ökänt hatbrott i Howard Beach, Queens, i december 1986, då den unga svarta mannen Michael Griffith dödades av en grupp vita ungdomar utanför en pizzeria. 

Vissa kritiker menade vid tiden att Do the Right Thing spädde på laddningen mellan USA:s etniska grupper. Andra menade att filmen var en färgglad sanering av verklighetens knarkmiserabla Bed-Stuy, en ”Sesame Street-version av ghettoliv” som Time-kritikern Richard Corliss formulerade det. Fast var inte det poängen? Spike Lee har sagt att han ville kontra Hollywoodskildringar av innerstadsmisär – det vill säga: vitas bild av svarta ghetton. 

Ännu en motbild syns i Lees självbiografiskt inspirerade familjemelodram Crooklyn (1994), skriven ihop med syskonen Joie och Cinqué Lee, som ur en ung flickas perspektiv skildrar livet i ett mysigt Brooklyn-område på sjuttiotalet. En pastellmelodram med udda bildformatsskiften som mitt i helylleporträttet skapar utrymme för något sagolikt, ett nostalgiskt inifrånperspektiv som tar vara på de positiva minnena av metropolens marginaler. 

Mörkare och mer miserabelt blir det i otrohetstragedin Jungle Fever (1991), om kärleksaffären mellan en svart man och vit kvinna, och i knarklangardramat Clockers (1995). Båda dessa historier ger glimtar av New Yorks underjord, ett urbant inferno präglat av åttiotalets crackepidemi. Slutspurten i den förra och större delen av den senare ingår i den våg av ”hood”-filmer som filmvetaren Paula J. Massood närmat sig med begreppet ”hood chronotope”, eller vad man på svenska skulle kunna kalla ”ortenkronotop” utifrån litteraturvetaren Michail Bachtins kronotopsbegrepp, syftande på hur tid och rum sammankopplas och formar en genre. I det här fallet syftar Massood på hur delar av 90-talsfilmens innerstadslandskap, vad man kan kalla asfalts- eller betongdjungeln, blir symboliskt för en viss typ av film där man med hiphopestetik tar sig an afroamerikanska samhällsfrågor. 

Så nej, att skönmåla är inte den generella idén för Spike Lees konstnärliga projekt. Snarare kanske excess, om man ska tro filmvetaren Todd McGowan. I boken Spike Lee (2014) menar han nämligen att just överdrifter, utsvävningar och måttlöshet är grunden i regissörens uttryck, både vad gäller visuella uttryck och de explosioner av politiska samhällsspänningar som genomsyrar flera av berättelserna. ”Lees skildring av excess är alltid ett komplext porträtt av hur det fungerar i det samtida samhället”, menar McGowan som även pekar på Lees medvetna användning av stereotyper. 

Bland återkommande stilgrepp i Spike Lees visuella verktygslåda finns de subjektiva åkningarna, så kallade ”double dolly shots”: kameraåkningar med fokus på skådespelaren medan hen står placerad på samma plattform som kameran, så att personen förefaller sväva fram genom en värld av rörelse. Åkningarna har en berusande, kaotisk, på gränsen till torgskräcksartad effekt som effektivt fångar stresspåslaget i en stad under värsta rusningstid. 

Ändå tycks Spike Lee inte få nog av New Yorks kaotiska stadsliv. Så sent som i fjolårets kidnappningsthriller Highest 2 Lowest (2025), regissörens hiphoporienterade nytolkning av Akira Kurosawa Himmel och helvete (1963), skildrar han stan genom ögonen på Denzel Washingtons luttrade musikmogul vars liv i elfenbenstornet hamnar i gungning när han meddelas att hans son blivit kidnappad – vilket i själva verket visar sig vara hans chaufförs son. Från skivbolagspampens flådiga takvåning i trendiga Brooklynområdet Dumbo, precis vid bron mot Manhattan, öppnar sig hela staden och leder till actionscener i tunnelbanan med efterföljande vändningar som växlar mellan sociala fågel- och grodperspektiv. 

Filmen handlar om framgångens pris, världsfrånvändhet och vikten av att minnas var man kommer ifrån. Spike Lee ställdes själv inför liknande frågor inför premiären av hans episka biografi Malcolm X (1992). Då uppstod stora protester, varav en av de mest tongivande kritikerna, poeten och pjäsförfattaren Amiri Baraka, anklagade regissören för att vara en ”buppie” (”black urban professional”, en variant av yuppie). Baraka litade inte på att medborgarrättskämpens livsöde var i trygga händer hos en regissör som, menade poeten, förenklade svart kultur för en (i huvudsak vit) storpublik. 

Kan Highest 2 Lowest ses som ett slags svar på den kritiken? En form av hemläxa till sig själv om att inte gå förlorad i buppie-livsstilen, men också med en lätt konservativ slutkläm där huvudpersonen vänder ryggen mot trenderna, flugorna och de skrikigaste rösterna för att i stället satsa på det han själv tror på. 

Budskapet känns mer personligt när det framförs av Denzel Washington (som Oscarnominerades för just Malcolm X) vars egen framgångssaga är så förknippad med Spike Lees. Tillsammans har de blivit ett av samtidsfilmens starkaste radarpar som tar fram det kaxigaste och bästa hos varandra.  

Washingtons hårda förhandlare i Highest 2 Lowest har sin föregångare i kuppthrillern Inside Man (2006), där han som slipad snut i tangorabatt försöker lösa ett gisslandrama på en bank. En av den filmens många beundrare är kritikern Stephanie Zacharek som för sajten Salon lyfter fram Inside Man som ett sociolektiskt summarum av olika tiders New York. Hon betonar också hur Spike Lees filmer inte bara ser ut på ett visst sätt utan också har sin egen språkdräkt. 

With Inside Man – an ostensibly straightforward, old-fashioned heist movie – Spike Lee brings together the old New York and the new. He has a feel for the city that relatively few other filmmakers do, a knack for capturing not just the things people say to each other and the way they say them, but the way the city seems to be carried – maybe even powered – by the rhythm of their overlapping sentences: That symphony of speech is the city’s greatest source of vitality. Lee marries his vision of the city the way it is now with a fondness for the way the movies were then.[1]

Även utanför filmernas värld är han en person som gjort sig känd för att göra sin röst hörd. När hans Do the Right Thing (1989) blev utan statyetter på Oscarsgalan, trots två nomineringar, var Lee inte sen med att avfärda kvällens storvinnare På väg med miss Daisy (1989) som en rasistiskt underbyggd flört med en väldigt vit akademi. 

Nej, konflikträdd är han inte. Vid flera tillfällen har Spike Lee markerat mot Quentin Tarantinos fäbless för att lägga N-ordet i munnen på sina rollfigurer. Han är snabb med att markera, rycka åt sig mikrofonen och ta fajten. Men han är lika noga med att ge beröm, såväl till sina föregångare – däribland Oscar Micheaux (Within Our Gates) och blaxploitationikonerna Ossie Davis (Cotton Comes to Harlem) och Gordon Parks (Shaft) – som till den nya generationens talanger. Han talar ofta varmt om Ryan Coogler, vars vampyrtandade Oscarsmagnet Sinners (2025) fick Lee att ta till Instagram för att slå fast att Cooglers konstnärskap ”Iz On Annudderr Level”. 

Spike Lee är en kaxig tyckare, men nog fan har han förtjänat sin position. Få har som han varit med och format hur vi upplever den amerikanska storstadens mikrokosmos – och än viktigare: de färgstarka gemenskaper som ger dessa miljöer liv. Han är det urbana USA:s stadssymfoniker som satt tonen för en ny generation av filmskapare. 

Numera har Spike Lee nyckeln till New York, men behövs den verkligen? Trots allt är han inte regissören som öppnar dörrar. Han sparkar in dem. 

Kuraterat av Sebastian Lindvall 

[1] Stephanie Zacharek i Salon (24 mars 2006). 

Alla filmer i serien