Stockholmsbilder – Huvudstaden på film

”Man kunde frukta staden, jätten som slukade människoliv. Ändå sökte man sig hit, gav sitt blodsoffer i det land i världen som var 1860-talets Sverige, i den stad i världen som var Stockholm.” 

I Ingvar Skogsbergs filmatisering av Mina drömmars stad, Per Anders Fogelströms ikoniska Stockholmsskildring, är det staden snarare än människorna som har huvudrollen. Genom kameraögat får vi följa hur dagens Stockholm tar form när dess huvudpersoner rör sig mellan industrialismens sotiga verkstäder och det förra sekelskiftets trångbodda kvarter. Det är ett sorgesamt och storslaget porträtt av en stad i förvandling.

Snart 170 år har passerat sedan Fogelströms Henning anlände till huvudstaden. Då bodde omkring 100 000 invånare i Stockholms centrala delar. Idag rör sig nära en miljon människor i innerstaden, och i hela Stockholms tätort bor snart två miljoner. Landsbygd har blivit förstad och förstad innerstad. Byggnader har rests, rivits och byggts upp igen. 

När filminspelningen av Mina drömmars stad påbörjades under tidigt 1970-tal pågick fortfarande den stora förändringsvågen som hade inletts med folkhemmets rivningsiver två decennier tidigare. Klarakvarteren låg i ruiner och ersattes av kontorskomplex och trafikleder. På Gärdet stod ett nytt Filmhus redo att tas i bruk och i city tronade de nya Hötorgsskraporna. Nedanför, på ”plattan”, fann de utslagna en plats och Stockholm blev en stad där ”heroin är lättare att få tag på än varmkorv”, som Stoffe sakligt konstaterar i Stefan Jarls Ett anständigt liv (1979). 

På det sena 1980-talet bubblade Globen upp över söderort och under 2000-talet har Stockholm Waterfront och Norra tornen dykt upp som geografiska markörer. Vid det nya Slussen ligger numer en gigantisk smutsgul bro vars färg benämns som guld och debatten kring ett nytt Nobelcenter har bara börjat. Stockholms stadsbild förändras oavbrutet – och vi med den.  

Få medier skildrar sin samtid lika levande som filmen. De rörliga bilderna kapslar in den flyktiga vardag vi så sällan lägger märke till. Små detaljer som lätt försvinner i glömska, som formen på skyltar, lyktstolpar, telefonkiosker och papperskorgar. Men också människor, deras kläder, rörelsemönster och manér. Fram till för några decennier sedan röktes det överallt, hela tiden, inne såväl som ute. Helst filmat i motljus i ett gathörn eller i en ruffig bar. Normer och sociala regler är också  föränderliga. För att inte tala om rösterna  och talet. 

Under årtiondena har stockholmarnas svordomar och slanguttryck avlöst varandra. Dialekten varierar. Söderkisarnas utdragna e:n och Lidingöbornas sirliga i:n hörs alltmer sällan, såväl på film som i verkligheten. Stadsdelar blandas och de klassgränser som är så tydliga tillhörighetsmarkörer i Hasse Ekmans Vi tre debutera (1953) har med tiden luckrats upp, och det som en gång var ”slum” – som bortre Östermalm eller Gamla stan – tillhör idag några av stadens mest exklusiva adresser. För inte så länge sedan utspelade sig där de mörka historierna, om människorna som står utanför, de som inte får vara med, de som kommer fram om natten, som Birgitta i Ingmar Bergmans Fängelse (1949). Landsortsbarn som sökt sig till staden för att finna arbete men istället hamnat i prostitution. 

Staden förvandlas ständigt, ibland snabbare än vi själva hinner registrera. Och eftersom våra minnen ständigt uppdateras av nya synintryck minns vi sällan hur det faktiskt såg ut – eller hur vi själva lät. Genom sin frysta tid avslöjar filmerna hur narraktig minnets kartografi är: hur lätt det låter oss romantisera bort klotter, lördagsspyor i tunnelbanan och avgassvart vintersnö. Kvar i minnet blir ofta bara vilseledande fragment.  

Med sitt glittrande vatten, sina broar, gränder och många höjder  är Stockholm en stad som lämpar sig särskilt väl för den kinematografiska blicken. För filmens förbrytare erbjuder staden dunkla parker och oändliga flyktvägar. Till dess förälskade par skänker ”världens singeltätaste huvudstad” romantiska promenadstråk och solnedgångar över Riddarfjärden. Arbetsplatser, konsertarenor, fik och klotterplank, där finns allt och lite till.  

Med filmer från 1897 fram till idag bjuder Cinemateket i höst in till en resa genom film-Stockholms gator, tider och sociala skikt.  

Kuraterat av Tora Berg. 

Alla filmer i serien