Guillermo del Toro – Människan (... och andra monster)

Ett huvud utan kropp. Det var vad Guillermo del Toro, blott fyra år gammal, fick se efter en trafikolycka. Ett otäckt intryck bland många för skräckälskaren, uppvuxen i Mexiko där ”de dödas dag” hör till högtiderna och man sedan länge brottats med epidemiskt våld. Tidigt såg han med egna ögon vad människan är kapabel till. 

När omvärlden är som mest skrämmande kan den inre världen locka. ”Inte som en flykt från verkligheten, utan som ett sätt att förstå och orka med den”, som Steve Earle skriver i boken The Golden Labyrinth: The Unique Films of Guillermo del Toro (2009). Då apropå del Toros trefaldigt Oscarbelönade Pans labyrint (2006), där Francoregimens mörker leder tioåriga Ofelia till en färgstarkare sagovärld. Vid filmens premiär skämtade regissören om att han ägnat de senaste trettiotvå åren åt att återhämta sig från sina första tio. 

Lyckligtvis kan monstruös skönhet födas ur trauman. 

Ofta återkommer del Toro till sina yngre jag. Med Hellboy (2004), baserad på Mike Mignolas seriefigur, ville han göra en film för sin inre 11-åring. Med Pacific Rim (2013), ett nördigt kärleksbrev till japansk popkultur, ville han göra en barnfilm som om den vore hopfantiserad av hans tolvåriga jag. 

Naivism på stor duk? Nej, även om hans filmer ”tilltalar vårt inre barn är de allt annat än barnsliga”, skriver Earles. Det är ingen slump att just del Toros tolkning av Pinocchio, om trädockan som vill bli människa, är den enda av i Sverige utgivna filmatiseringar som har 11-årsgräns. 

Som vuxen har del Toro skaffat sig en ”mancave”, eller om det kanske snarare är ett nörddrömmigt pojkrum i stor skala. Huset, som har döpts till det gotiskt klingande The Bleak House, är beläget en bit bort från hans familjehus i utkanten av Los Angeles och fyllt av böcker, leksaker, affischer, rekvisita och andra fantastiska samlingsobjekt. I foajén möts man av ett upphängt modellhuvud föreställande Boris Karloffs tolkning av Frankensteins monster, skapat av den tidigare Tussauds-skulptören Mike Hill (för en djupdykning i del Toros samling, se boken Guillermo del Toro: Cabinet of Curiosities från 2013). 

Redan som barn förälskade sig del Toro i skräck. Han såg Universalskräckisar på bio, slukade kuslig kiosklitteratur och började vid sju, åtta års ålder rita av favoritfigurerna. Han var framför allt besatt av tre monster: Lon Chaneys titelfigur i Fantomen på Stora operan (1925), gälmannen från Skräcken i Svarta lagunen (1954) och monstret från Frankstenstein – mannen som skapade en människa (1931) (hans ”djupaste dröm” att själv filmatisera Mary Shelleys roman ser för övrigt ut att gå i uppfyllelse 2025, med Jacob Elordi i Karloffs roll). 

del Toro har beskrivit monster som både ”den ultimata rösträttsberövade minoriteten” och ”ofullkomlighetens skyddshelgon”. I hans spökfilm The Devil’s Backbone (2001), av honom själv beskriven som en syskonfilm till Pans labyrint – båda om barn omgivna av krig som möter varelser från andra sidan – blir det tydligt att det är de levande man bör akta sig för. Människan är det verkliga monstret. 

I såväl dessa två som del Toros Hellboy-filmer, The Shape of Water (2017) och Crimson Peak (2015) sker ett slags domesticering av skräcken. Fantastiken tränger sig in i hem eller arbetsmiljöer. Huvudpersonerna försöker reda ut vilka de egentligen kan lita på – och inser ofta att skenet bedrar. Monstren är outsiders. De jagas av mobbar med högafflar, utsätts för experiment och utnyttjas i oschyssta syften. Utan mänskligt övermod hade de kameleontlika varelserna i Mimic (1997) inte ens existerat. Och de hemsökande spökena? Ja, vad är de om inte påminnelser om att syndarna finns mitt ibland oss. Så jävliga är vi levande att inte ens de döda kan få ro. 

Om barnen i del Toros filmer påminner om oskuldsfullheten vi förlorat, kan man i hans vuxna antihjältar finna hopp om att även djävlar kan göra gott. Utan att perfektion för den sakens skull behöver vara idealet. Tvärtom. ”Jag är ingen fjompig Teletubby, jag är en människa”, har del Toro sagt. ”Jag hatar människor och jag älskar människor. Men om du kan – bara älska för fan. Om du kan välja kärlek, välj kärlek.” 

Även om varelserna i del Toros filmer ibland ser otäcka ut visar de sig ofta vara våra trognaste kämpar i kampen mot nazism, fascism och andra mörka krafter. När världen runt oss håller på att rasa samman kan det vara värt att låta sig inspireras av andra platser. Eller för att citera den marxistiske filosofen Antonio Gramsci: ”Den gamla världen är döende, den nya världen kämpar för att födas: nu är det monstrens tid.” 

Kuraterat av Sebastian Lindvall. 

Till filmerna i serien

Program våren 2025:

Huvudprogram: Människan 
Lars von Trier – Inget mänskligt är mig främmande
Guillermo del Toro – Människan (... och andra monster)
Kelly Reichardt– Den osynliga reskamraten
Vittorio De Sica – Ett hopp om mänskligheten
Abbas Kiarostami – Människan – en fix idé
Bo Widerberg – Den lilla människan mot samhället
Utomjordiskt– Rymdresor på film
52 filmer om människan

Sidoprogram:
Victor Sjöström – Stockholm – Hollywood tur och retur 
Sylvia Chang – Kärlekens många språk
Jacques Tourneur – Rendezvous med rädslan
Guldbaggen 60 år

Permanent program:
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn