Jacques Tourneur – Rendezvous med rädslan

”Tourneur existerar inte” (”Tourneur n'existe pas”). Detta märkliga påstående av den franske regissören och kritikern Louis Skorecki i en artikel från 1986 berodde förmodligen till stor del på regissörens svårfångade tematik och estetik. Det finns alltid något mystiskt som han suggererar fram i sina filmer. Det fascinerar oss samtidigt som det undflyr oss. Det är också svårt att prata om Jacques Tourneur som en klassisk auteur. Han var en filmskapare förknippad med beställningsverk från den gyllene Hollywooderan (ungefär 1930-1960). När det dök upp ett manus som ingen var intresserad av eller som ansågs problematiskt lär man ha sagt: ”Ge det till Tourneur, han kan göra något av det.” Enligt ryktet sa han aldrig nej till ett manus. Det är inte helt sant, men säger ändå något om hans inställning till sitt filmskapande. Han kunde omvandla vilket material som helst till sin egen vision och såg sedan till att göra så få tagningar av varje scen att varken klipparen eller producenten kunde förstöra filmen för honom. Oavsett vilket genre han rörde sig i: fantastique, västern, äventyr eller film noir, så finns det alltid något ”Tourneurartat” över filmerna. 

Jacques Tourneur föddes i Paris 1904 som son till regissören Maurice Tourneur. Han började som assistent vid sin fars filminspelningar i Frankrike, något han fortsatte med efter flytten till USA. Det stora genombrottet för Tourneur den yngre kom när han värvades till RKO och började samarbeta med producenten Val Lewton, som var ansvarig för bolagets så kallade B-filmer. Lewton och Tourneur kom att göra tre billiga men oerhört framgångsrika filmer tillsammans: Rovdjurskvinnan (1942), Svart mystik (1943) och Leopardmannen (1943). Bara den förstnämnda räddade på egen hand RKO från en förväntad konkurs som till stor del berodde på den uteblivna ekonomiska framgången med Orson Welles En sensation (1941, mer känd som Citizen Kane). Till slut skilde bolaget på duon med motiveringen att om deras filmer kunde spela in så mycket pengar så borde man kunna tjäna in det dubbla om de gjorde var sina produktioner.  

Dessa filmer brukar kategoriseras i genren fantastique, vilket skiljer dem från de skräckfilmer som Universal spelade in på 1930-talet, såsom Frankenstein (1931) eller Mysteriet ”Dracula” (1931). Filmerna han skapade tillsammans med Lewton visar sällan själva monstret eller det fasanfulla. I stället spelar de på suggestion och antydan av det hemska och osynliga och hur det skapar rädsla och oro hos rollfigurerna. Tourneur är mästare på att insinuera faror. Trilogin som han gjorde med Lewton utspelar sig till stor del på natten där det farliga och skrämmande ständigt lurar. Natten är bitvis kopplad till rädslan för det okända och Tourneur arbetar ofta med kontrasten mellan ljus och mörker. Ljuskällor som månen, gatlyktor eller ficklampor som plötsligt tänds blir emblem för själva filmmediet som med sitt spel mellan ljus och skuggor projicerar bilder för åskådaren på duken. Den franske filmteoretikern Raymond Bellour ser rollfiguren Holden, spelad av Dana Andrews, i Demonens förbannelse (1957) som en ställföreträdare för publiken. Holden är en forskare med stor skepsis för det onaturliga samtidigt som åskådaren tvivlar på de bilder av det okända Tourneur visar. Precis som Holden under berättelsens gång mer och mer börjar tro på det oförklarliga och övernaturliga ökar även vår tilltro till filmmediets krafter och möjligheter. 

Den franska titeln på Demonens förbannelse, Rendez-vous avec la peur (”möte med rädslan”) skulle kunna stå som rubrik för Tourneurs oeuvre. I hans filmer finns en rädsla för precis allt; för monstret, för den andre, för det egna inre djuriska jaget. Många av rollfigurerna i berättelserna är rationella individer som i sitt möte med andra kulturer blir tvungna att omvärdera sin tro och världsbild. I Svart mystik ställs Betsy inför en helt ny värld när hon åker till en västindisk ö. I Demonens förbannelse reser den amerikanske forskaren Holden till England och ställs inför olösliga gåtor som rör satanism. I Rovdjurskvinnan gifter sig den amerikanske arkitekten Oliver med modeillustratören Irena i New York. Hon kommer ursprungligen från en by i Serbien och tror enligt en lokal myt att hon blir förvandlad till en panter när hon blir sexuellt upphetsad, vilket Oliver avfärdar som ren nosens. Dessa i början naiva personer får ompröva det de först trodde på eller kände till.  

Tourneur var själv intresserad av det övernaturliga. Han trodde på parallella universum och att det vi uppfattar med våra sinnen inte är allt som finns. Det oförklarliga är för Tourneur inte några konkreta monster eller andra odjur, utan ett annat plan eller lager av verkligheten. I intervjuer påpekade han att vi levande som går på jorden är i minoritet, de döda är fler och existerar bland oss. Om rollfigurerna inte är levande döda, som den katatoniska Jessica i Svart mystik, så har deras långsamma gång något säreget över sig. Jessica är zombien som det refereras till i originaltiteln I Walked with a Zombie. Även om det var här figuren på allvar introducerades inom amerikansk populärfilm, så har Tourneurs zombier väldigt lite att göra med senare bloddrypande väsen som jagar levande människor för att livnära sig på deras kött. Hans rollfigurer tvivlar ofta på sig själva och sina förmågor till den grad att de känns passiva, desillusionerade och melankoliska. Oavsett om det gäller Jessica – en död som går bland de levande – eller i en film noir som Skuggor ur det förflutna (1947) där privatdetektiven Jeffs personliga tid är ur synk med den verkliga. Det finns en form av somnambulism hos dessa och andra av Tourneurs rollfigurer. Hur de går och rör sig berättar mer om dem än vad de säger och gör. 

Tourneur var sällan intresserad av det narrativa, hans fokus låg på att skapa en speciell atmosfär. Däremot var han mycket noggrann med detaljerna (något han hade gemensamt med sin far, Maurice). I Demonens förbannelse ser vi plötsligt en hand på trappräcket bakom Holden, en hand som egentligen är omöjlig att lokalisera i filmens universum. Tourneur tyckte att placeringen av handen var av yttersta vikt då den visade ett inslag av det irrationella. Den skulle vara där för att skapa en viss spänning i scenen trots att dess existens inte rymdes i berättelsen. Myten säger att han höll en lång casting innan han fann den rätta handen, vilken tillhörde en gammal man som låg inför döden.  

Atmosfären Tourneur eftersträvade åstadkoms främst genom ljussättningen i filmerna. Han filmade helst i halvdunkel. Ljuset i scenerna var ibland så minimalt att personerna knappt såg något framför sig något som Janet Greer, som spelade Kathie i Skuggor ur det förflutna, har berättat om. Detta gällde inte bara de av hans filmer som kan klassas som film noir eller de produktioner han gjorde tillsammans med Lewton. De vackraste scenerna i hans västern- och äventyrsfilmer utspelades också i mörker: Teresas och Martíns möte under rebellernas firande i Gauchon (1952) eller svärdduellen mellan hjälten Dardo och markisen i slutet av Höken och pilen (1950).  

Tourneur beskrev sin relation till Lewton som att om producenten var drömmaren och teoretikern så var han själv den pragmatiske som gav konkret form åt idéerna. Så om Tourneur - som Skorecki hävdade – inte existerar, finns hans tankar ändå realiserade i filmerna. Historien förtäljer dock att Skorecki till slut kom fram till att Tourneur förmodligen var den ende sanne filmskaparen i filmhistorien.  

Kuraterat av Arash Kermanshahani.

Till filmerna i serien

Program våren 2025:

Huvudprogram: Människan 
Lars von Trier – Inget mänskligt är mig främmande
Guillermo del Toro – Människan (... och andra monster)
Kelly Reichardt– Den osynliga reskamraten
Vittorio De Sica – Ett hopp om mänskligheten
Abbas Kiarostami – Människan – en fix idé
Bo Widerberg – Den lilla människan mot samhället
Utomjordiskt– Rymdresor på film
52 filmer om människan

Sidoprogram:
Victor Sjöström – Stockholm – Hollywood tur och retur 
Sylvia Chang – Kärlekens många språk
Jacques Tourneur – Rendezvous med rädslan
Guldbaggen 60 år

Permanent program:
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn