Lars von Trier – Inget mänskligt är mig främmande

Äppelkindad och iförd sliten smoking klev Lars von Trier in i var skandinavs vardagsrum medan eftertexterna rullade till hans spöksåpasuccé Riket (1994). Under sitt lilla tacktal hann han med att ifrågasätta publikens medmänsklighet, förminska sin egen konstnärliga insats (men bara jämförd med Guds oändliga skaparkraft) och välkomna oss till nästa avsnitt, förutsatt att vi var redo att ”ta det goda ... med det onda." Det förra illustrerat med ett litet korstecken i luften, det senare med handen höjd i djävulstecknet. Sedan tonades han snabbt ut ur bilden som om han bara var en apparition. 

von Trier har alltid levererat sig själv och sina filmer i ett och samma paket. Två sensationer till priset av en, så att säga. Provokativt formulerade manifest har publicerats med jämna mellanrum ända sedan långfilmsdebuten The Element of Crime (1984); mest känt förstås Dogme 95, en uppsättning regler för en mer asketisk filmkonst (som han själv bara efterlevde en gång, med Idioterna (1998). Med kontroverser, slagkraftig reklam och entusiastisk offervilja har han bundit sin persona till sina filmer och därmed utsatt sig själv för samma moraliska indignation - och samma kultstatus - som de.  

Under perioden när han var portad från filmfestivalen i Cannes (han hade 2011 trasslat in sig i ett resonemang om Hitler på en presskonferens och ledningen tröttnade på att ta det onda med det goda) kunde man se honom på affischer med munkavle och t-shirt-trycket "Persona non grata". Därefter kom de första bilderna från Nymphomaniac (2013), där en naken Charlotte Gainsbourg står mellan två svarta män med erigerade penisar. Exakt den bild som varken fans eller skeptiker ville se just då. Ändå anade man av bildens exakta komposition att han kanske ändå hade lyckats igen. Med sin eviga balansgång mellan jaget och verket, mellan det pinsamma och det klockrena, det långtråkiga och det chockerande. 

Inför seriemördarfilmen The House That Jack Built (2018) låg han hopknycklad som ett av liken i Jacks frysrum, samtidigt som han spred ut att den djupt empatistörda och misogyna huvudpersonen, spelad med komisk precision av Matt Dillon, var det närmaste han kommit ett självporträtt.   

Offer och bödel. Helvetesvandringar och kyrkklockor i himlen. Kvinnliga kärleksoffer. Naturen som Satans kyrka. För att ha vuxit upp i ett ateistiskt, socialistiskt hem i en frigjord tid i ett välmående, modernt Danmark känt för sin "rena" design, har von Trier (född Lars Trier 1956, adelstiteln har han gett sig själv) alltid verkat märkligt hemmastadd i det överlastade och dunkla, i mystik och religiösa grubblerier. Han hämtar inspiration från Johann Sebastian Bach, Richard Wagner, markis de Sade, Antonin Artaud, och Fjodor Dostojevskij och från filmregissörer som Carl Th. Dreyer och Orson Welles. Han liksom släpar med sig gamla tider in i moderniteten. Bortglömt guld och bortglömda fasor blir som nya i hans händer. 

Samtidigt har han alltid varit före sin tid och helt osentimental när det gäller berättarformer och ny teknik. Han blandar vanvördigt konstarter och har tagit sig an (och grundligt massakrerat) i stort sett varje existerande genre. Efter att ha vunnit världspublikens hjärta med landskapsmåleri och sjuttiotalsrock i Breaking the Waves (1996) var hans nästa drag en handhållen, konstlös film om ett kollektiv som lajvar hem för utvecklingsstörda (Idioterna). Efter allkonstverket Melancholia (2011), en filmisk elegi över jordens undergång och en av de få filmer som både kritiker och publik reservationslöst beundrade, monterade han ner filmkonsten igen och uppfann digressionismen, ett slags utsvävande berättande mellan konst och litteratur som satte nya myror i huvudet på publiken.  

Trots de vitt skilda greppen kan man aldrig ta miste på filmernas avsändare. Han känns igen på en skavande känsla som infinner sig när han, som Linda Badley beskriver det i boken Lars von Trier Beyond Depression - Contexts and Collaborations (2022) ”traumatiserar åskådaren genom att bombardera med så många triggers som möjligt". En och samma scen i Breaking the Waves eller Antichrist (2009) kan framstå som både ett hugg i hjärtat på patriarkatet och som en misogyn sexfantasi. En hemabort på köksgolvet i Nymphomaniac skickar ut "pro-choice" och "pro-life"-signaler i en och samma bildström samtidigt som den också bara uttrycker ren, mänsklig smärta över livets omöjlighet.   

von Trier går inte på lina så mycket som han hugger åt båda hållen. På så sätt liknar han – och kanske alla regissörer – verkligen seriemördaren i The House That Jack Built: en konstnär som vill bygga för evigheten men inte får till det förrän han hittar sitt material: människor. 

En regissör han ibland jämförs med är Michael Haneke. De har ett slags sanningssägarkomplex gemensamt, en förmåga att skapa obehag och motstånd i sin publik och samtidigt ett hypnotiskt sug. De är också filmhistoriska generationskamrater trots åldersskillnaden, eftersom Haneke långfilmsdebuterade sent och von Trier mycket tidigt (super 8-filmer från elva års ålder, kortfilmer i tonåren). Men de tretton år som skiljer dem i ålder är ändå en avgörande generationsklyfta. Haneke en renlärig modernist med tydlig moral. Lars von Trier är en amoralisk David Bowie-pojke med postmodernism i blodomloppet, mer grundligt korrumperad av den amerikanism som hans filmer gör uppror mot.  

För den skull hör von Trier inte till den generation som lite slarvigt (men ganska effektivt) brukar sammanfattas ”Quentin Tarrantino”. Intertextuella hyper-ironiker som gjort film till filmens ämne. Det beror på att von Trier är för mycket av en sökare och alltför fascinerad av mänsklig komplexitet. Med ett par undantag är hans filmer inget man med lätthet konsumerar tillsammans med ostbågar under fredagsmyset. 

Någonstans där blir han hängande, mellan den klartänkta, europeiska civilisationskritikern och den korrumperade och ironiska underhållaren, och försöker, som Jack i helvetet, manövrera sig fram mellan de allt smalare klipphyllorna. Hittills har han inte ramlat ner i den eviga elden.  

”The Danish provocateur”, har blivit en lika etablerad del av hans namn som den fejkade adelstiteln. Det är bra när man vill skapa rubriker, en medveten strategi för att få konkurrera om resurser och berömmelse med kommersiella filmer – von Trier har aldrig gått med på att konstfilm ska vara "smal". Men är det rättvisande? Är han verkligen ute efter att retas, eller är det där jordiga, oformliga och egendomliga som han grävt upp  och lurat oss att äta i själva verket hans eget hjärta? Pulserande av hatkärlek till den motsägelsefulla människan.   

Kuraterat av Kerstin Gezelius 

Till filmerna i serien

Program våren 2025:

Huvudprogram: Människan 
Lars von Trier – Inget mänskligt är mig främmande
Guillermo del Toro – Människan (... och andra monster)
Kelly Reichardt– Den osynliga reskamraten
Vittorio De Sica – Ett hopp om mänskligheten
Abbas Kiarostami – Människan – en fix idé
Bo Widerberg – Den lilla människan mot samhället
Utomjordiskt– Rymdresor på film
52 filmer om människan

Sidoprogram:
Victor Sjöström – Stockholm – Hollywood tur och retur 
Sylvia Chang – Kärlekens många språk
Jacques Tourneur – Rendezvous med rädslan
Guldbaggen 60 år

Permanent program:
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn