Sylvia Chang – Kärlekens många språk

King Hu, Edward Yang, Ann Hui, Tsui Hark, Erik Tsang, Johnnie To, Ringo Lam, Jia Zhangke, Christopher Doyle… En sak har de alla gemensamt: de har arbetat med Sylvia Chang. När filmvetaren Wang Chun-chi, numera chef för Taiwans filminstitut, beskriver henne som den nya filmens ”tveklöst mest kända kvinna” låter det så självklart. Ändå verkar så få i väst känna till hennes namn. 

Har det att göra med mångsidigheten? Redan som 18-åring uppträdde hon i tv, sjöng sig in i talangscouters hjärtan och fick chansen att bli skådespelare. I början blev det mycket akrobatik framför kameran, men Chang ville även utvecklas som berättare. Under kontrakt med storbolaget Golden Harvest skrev hon ett manus om ett homosexuellt par – något som, på sjuttiotalet, var långt före sin tid. Bolaget tackade nej men erbjöd henne i stället att regissera Once Upon a Time (1981) efter att dess regissör, Tu Chung-hsun, hade omkommit i en bilolycka.  

Med åttiotalet anlände den kreativa kraft som utgjorde den taiwanesiska nya vågen. En tidig förtrogen var Edward Yang, som först gav Chang en roll i antologifilmen In Our Time (1982) och året därpå huvudrollen i långfilmsdebuten That Day, on the Beach (1983). 

Under den här perioden blev Chang en mångsysslare. Vid sidan av skådespeleriet sålde hon in idéer, extraknäckte som tv-producent och blev Taiwanchef för det Hongkongbaserade bolaget Cinema City Enterprise. Hon såg potential för korsbefruktning. ”Det finns många saker som kan göras bra i tv. Bara när tv går bra är filmer möjliga att förbättra, det var min övertygelse redan från början”, har hon sagt i en intervju. 

”Om vi aldrig ger dem [filmskaparna] tid kommer vårt filmspråk alltid halka efter”, slog hon fast. Med tiden blev det för många bollar i luften, hon kraschade och hamnade på sjukhus. Väl på fötterna igen var ambitionerna desamma, men hon saknade gehör från de som satt på pengarna.  

Till slut fick hon nog och sökte sig utomlands. 

”Över tid tenderar man att stanna på en plats där man känner sig mer respekterad”, sade hon om sin nya arbetsplats: Hongkong där den asiatiska filmindustrin vid den tiden nådde sin kokpunkt. Här kände hon sig friare och kunde växla mellan olika roller. Hon fick bland annat den kvinnliga huvudrollen i Tsui Harks jättesuccé Shanghai Blues (1984). ”Vi filmade många, många romantiska scener med mig och Kenny Bee”, berättar Chang i en intervju. Senare insåg hon att regissören klippt bort många av godbitarna. ”Jag blev riktigt arg och vi pratade inte på flera år efteråt.” 

Sedan dess har romantikern fått revansch många gånger om som regissör. Hennes tidiga regiverk Passion (1986) och Mary from Beijing (1992) är båda kärleksdramer, genomsyrade av vemod och med starkt fokus på utanförskap och kvinnliga erfarenheter. Teman som hon fortsatt utforska – i allt från romkomtriptyken 20 30 40 (2004), om tre kvinnor i tre åldrar, till hyllade generationsdramat Love Education (2017). Ämnet är såriga kärlekshistorier som inte alltid slutar lyckligt och hon bryter inte sällan upp berättandet i olika tidsplan för att låta känslor marinera och insikter komma i efterhand. Ett slags romantik i retrospektiv, om man så vill, där man ledigt kastas mellan ögonblicklig passion och bitterljuv efterklokhet. 

Changs filmer har visats på flera A-festivaler, belönats med priser, hyllats av kritiker – ändå har hon än idag har svårt att erkännas som regissör av somliga. Vad är egentligen dessa cyklopers problem? Är de förblindade av stjärnglansen? Oförmögna att se hela människan? En smula ironiskt är det, åtminstone. Flera av hennes filmer handlar ju om just mångbottnade kvinnor som försöker bryta sig loss. 

För att motverka enögdheten fokuserar den här retrospektiven på både stjärnan och filmskaparen Sylvia Chang. Ett känslosprudlande konstnärskap i helfigur. 

Kuraterat av Sebastian Lindvall. 

Retrospektiven genomförs i samarbete med Asiatiska Filmfestivalen. 

Till filmerna i serien

Program våren 2025:

Huvudprogram: Människan 
Lars von Trier – Inget mänskligt är mig främmande
Guillermo del Toro – Människan (... och andra monster)
Kelly Reichardt– Den osynliga reskamraten
Vittorio De Sica – Ett hopp om mänskligheten
Abbas Kiarostami – Människan – en fix idé
Bo Widerberg – Den lilla människan mot samhället
Utomjordiskt– Rymdresor på film
52 filmer om människan

Sidoprogram:
Victor Sjöström – Stockholm – Hollywood tur och retur 
Sylvia Chang – Kärlekens många språk
Jacques Tourneur – Rendezvous med rädslan
Guldbaggen 60 år

Permanent program:
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn