Victor Sjöström – Stockholm – Hollywood tur och retur
Victor Sjöström är utan tvivel en av våra främsta regissörer i såväl den svenska som den internationella filmhistorien. Med sin förmåga att ur högt ansedd litteratur skapa lika framstående filmkonst ses han som en av förgrundsgestalterna för den tidsperiod som kommit att kallas för ”Den svenska filmens guldålder”. Det är därför föga förvånande att den största av Filmhusets biografer – Bio Victor – där merparten av Cinematekets visningar sker, är uppkallad efter honom.
I samband med att Victor Sjöströms Klostret i Sendomir (1920) fått sin Köpenhamnspremiär fem dagar efter urpremiären i Stockholm skrev den unga danska regissören Carl Th. Dreyer en hyllande artikel om den svenska filmkonsten där han tydligt framhöll Sjöströms konstnärliga insatser:
Med Sjöströms arbete släpptes filmen in i konstens förlovade land, men han blev inte heller sviken i sin tro på att sund litteratur måste segra över kolportageromanen, den goda skådespelarkonsten över marionetteatern, stämning över tekniken. Svensk film har skaffat sig världsrykte, och en skara av Sveriges bästa konstnärer flockas nu under Sjöströms banér som regissörer […].[1]
Vid denna tidpunkt stod den svenska filmproduktionen på sin absoluta konstnärliga höjdpunkt och även om Dreyer nämner fler namn i artikeln går det inte att ta miste på Sjöströms särställning bland epokens regissörer – något som även senare tiders historieskrivning betonat. Sjöströms Henrik Ibsen-filmatisering Terje Vigen (1917) framhålls ofta som själva startskottet för denna guldålder i svensk film och uppfyller dessutom alla de drag som brukar associeras till guldålderfilmerna: att de var påkostade produktioner, att de ofta (men inte alltid) baserades på litterära förlagor och att den nordiska naturen i ett flertal exempel hade en betydelsebärande roll för filmernas handling. Med Körkarlen (1921) skapade Sjöström inte bara epokens självklara centralverk utan också den film som så sent som 2022 röstades fram till den bästa svenska filmen genom tiderna i tidskriften FLM.
Judaspengar (1915)
Hur Sjöströms filmkonst utvecklades från regidebuten 1912 fram till guldålderns excellens är idag svårt att få en bild av. Precis som för andra svenska regissörer under perioden har majoriteten av de filmer som spelades in under dessa år gått förlorade och de som trots allt har överlevt har ofta gjort det i stympat eller på annat sätt förvanskat skick. Till exempel återstår av det tidiga mästerverket Ingeborg Holm (1913) endast en starkt förkortad version. Det händer emellertid att lyckosamma fynd görs och för Sjöströms del var det senast dramat Judaspengar (1915) som 2017 dök upp igen efter att dittills ha räknats som helt förlorad.
Utmärkande för många av de Sjöströmfilmer som ännu går att se är berättelser med starkt socialt engagemang där barnens utsatthet gentemot de vuxna är ett ofta återkommande tema. Hans samarbete med nobelpristagaren Selma Lagerlöf är berömt, men även i Hjalmar Bergman fann Sjöström en författare som kunde skriva bra berättelser för filmmediet. Med hjälp av mästerfotograferna Henrik och Julius Jaenzon skapades fotografiskt vackra och effektfulla bilder som fortfarande imponerar på åskådarna.
Stormen (1928)
Tack vare de konstnärliga framgångarna – bland annat med renässansdramat Vem dömer (1922) – blev Sjöström lockad över till Hollywood. Där kom han att regissera några filmer som fortfarande står som centrala verk för den amerikanska tjugotalsfilmen såsom Han som får örfilarna (1924) med Lon Chaney och Stormen (1928) med Lilian Gish och Lars Hanson. Efter att ha varit med om Hollywoods omställning till ljudfilm återvände Sjöström till Sverige. Där kom han att spela in Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping (1931) men lämnade sedan regissörsstolen, med undantag för ett gästspel i den brittiska filmindustrin med Under den röda kappan år 1937. I stället fortsatte han att vara verksam inom filmproduktion som skådespelare och konstnärlig produktionsledare för bolaget Svensk Filmindustri. Sin sista insats inom filmen blev den ikoniska rollen som Isak Borg i Ingmar Bergmans Smultronstället (1957).
Kuraterat av Magnus Rosborn.
Victor Sjöström-retrospektiven påbörjades hösten 2024.
[1] 1 Carl Th. Dreyer, ”Svensk film” i Dagbladet [Köpenhamn] 7 januari 1920.
Till filmerna i serien
Program våren 2025:
Huvudprogram: Människan
Lars von Trier – Inget mänskligt är mig främmande
Guillermo del Toro – Människan (... och andra monster)
Kelly Reichardt– Den osynliga reskamraten
Vittorio De Sica – Ett hopp om mänskligheten
Abbas Kiarostami – Människan – en fix idé
Bo Widerberg – Den lilla människan mot samhället
Utomjordiskt– Rymdresor på film
52 filmer om människan
Sidoprogram:
Victor Sjöström – Stockholm – Hollywood tur och retur
Sylvia Chang – Kärlekens många språk
Jacques Tourneur – Rendezvous med rädslan
Guldbaggen 60 år
Permanent program:
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn
Publicerad 14 december 2024