Vittorio De Sica – Ett hopp om mänskligheten

På en av Roms stimmiga marknader söker Bruno och hans pappa, bland reservdelar och ommålade velocipeder, desperat efter faderns stulna cykel. En Fides av årsmodell 1935, som sonen morgonen innan har putsat med omsorg och stolthet. Cykeln är familjens framtid, utan den har fadern inget jobb och alla ägodelar som kunnat belånas ligger redan på pantbanken, inklusive familjens lakan. Vittorio De Sicas Cykeltjuven (1948) är en film om överlevnad och desperation, men också medkänsla och förtröstan. 

I likhet med flera av De Sicas tidiga filmer är den nästintill outhärdligt gripande, utan att för den skull vältra sig i sorg. Regissören lyckas alltid hålla sig på rätt sida av den hårfina gränsen mellan drama och pekoral utan att tippa över. Ändå bär de vid sidan av svärtan något vackert – inom räckhåll finns en tro på människans inneboende godhet och i förlängningen en förhoppning om en ljusare morgondag.  

Utöver topputmärkelser vid Cannes och Berlin belönades den italienska regissören under sin livstid med fyra Oscars för sina verk. En ovanlig bedrift för en icke-amerikansk filmskapare. De Sica hade dessutom stora framgångar som skådespelare (han medverkar i över 150 filmer!) och uppmärksammades bland annat för sina oförglömliga rolltolkningar i Charles Vidors Farväl till vapnen (1957) och Max Ophüls Bröllopsgåvan (1953). 

Egentligen är det ganska märkligt att den tjusiga matinéskådespelaren, som i huvudsak hade spelat roller som förste älskare i glättiga komedier och romantiska dramer, i början av 1940-talet valde att sadla om till regissör. I synnerhet om man tar i beaktande att filmerna han själv valde att göra var raka motsatsen till dem han medverkat i som skådespelare. En filmisk transformation som filmkritikern Michael Newton i The Guardian beskrivit som att “Hugh Grant plötsligt skulle förvandlas till Ken Loach.” 

De Sica blev en av de ledande regissörerna i den nya generation filmskapare som föddes ur ruinerna av andra världskriget. I opposition mot den förljugna eskapism som erbjudits publiken under 1930-talet ville man göra en helt ny typ av film, om verkliga människor och verkliga problem. Det som kom att kallas den italienska neorealismen. Med barn och amatörer i bärande roller och filmat på plats i autentiska miljöer, skildrade neorealisterna ett sargat Italien och ett sargat folk. Att den lilla människans verklighet hamnade i centrum gav inte bara politisk slagkraftighet åt filmerna. Vanliga människors vardag innehöll också mer än tillräckligt med dramatik att bygga berättelser av, något De Sica i sina filmer mästerligt illusterar, 

Under kriget hade vi matats med inget annat än hyckleri och lögner, och plötsligt blev det så oerhört viktigt för oss att berätta sanningen. Det var vad den neorealistiska rörelsen handlade om – att berätta sanningen. Jag kan inte beskriva hur det kändes när jag började göra Ungdomsfängelset [1946]. Jag kände en sådan... lycka![1]

Själva berättelsen var däremot allt annat än lycklig. Ungdomsfängelset handlar om två pojkar som försörjer sig som skoputsare och drömmer om att kunna köpa en häst men istället luras in i brottslighet och hamnar på anstalt, en verklighet för många barn som lämnats ensamma av de vuxna under kriget och drivits till ett liv i kriminalitet för att överleva.  

Tillsammans med neorealistiska portalverk som Roberto Rossellinis Rom – öppen stad (1945), förändrade Ungdomsfängelset italiensk films väsen. Verket blev också en milstolpe för De Sica och hans vapendragare, manusförfattaren Cesare Zavattini (“Jag är känslorna …. Zavattini är hjärnan”) och ett par år senare kom den film som skulle föreviga dem i filmhistorien – Cykeltjuven. 

Filmen fick ett enormt genomslag och hyllades världen över trots att den på papperet är långt ifrån en succéprodukt, med sin avsaknad av både glamorösa filmstjärnor och yttre dramatik. Men den skrala handlingen bränner sig trots det in i generation efter generation av biobesökare. Få filmer lyckas som Cykeltjuven säga så mycket med hjälp av så litet. 

En stor del av filmens sublimitet ligger i de gripande rollprestationerna. Lamberto Maggiorani och Enzo Staiola är fantastiska i huvudrollerna. I enlighet med neorealismens krav på autenticitet var det viktigare för De Sica att hitta rätt ansikten och personligheter än att rollbesätta filmen med professionella skådespelare.  Maggiorani, med sitt perfekt tärda anlete, var fabriksarbetare och Staiola dök upp en dag som nyfiken åskådare på inspelningen (rollen som Bruno var fortfarande inte rollsatt när inspelningen av Cykeltjuven drog igång). Carlo Battisti, som spelar titelrollen i Umberto D., var i verkligheten en pensionerad universitetsprofessor, och den om Chaplin påminnande Francesco Golisano i Miraklet i Milano (1951) arbetade ursprungligen på postkontor. Ungdomsfängelset fyllde De Sica med de hungriga, luggslitna pojkar han mötte på Roms ruinkantade gator. Med hjälp av sina tidigare yrkeskunskaper lyckades De Sica locka fram makalöst skådespeleri ur sina protagonister. De fyller varje bildruta med kropp, blod och humanitet. 

Att använda sig av välkända skådespelare förtog enligt neorealisterna känslan av att det är ett stycke vardagsdramatik vi ser i filmerna. Men, det hindrade inte De Sica från att senare i karriären arbeta med Italiens största filmstjärnor – Sophia Loren och Marcello Mastroianni. 

Enligt regissören själv finns det två De Sica: den som gjorde samhällsmedvetna verk som Ungdomsfängelset, Cykeltjuven och Umberto D.; och så den som gjorde filmer som I går, i dag, i morgon (1963) eller Giftas på italienska (1964). De förstnämnda är tänkta att ”berätta om människans ensamhet”; de senare är underhållning, och leker med stereotypa idéer om Italien och italienare.  

Det finns också en tredje De Sica, han som regisserade filmer som rör sig någonstans däremellan, i gränslandet mellan neorealism och storvulen melodram. 

Med välkoreograferade masscener av flyktingar på sönderbombade vägar och en avglamouriserad Loren i huvudrollen som en ensamstående mamma som kämpar för att ge dottern en dräglig tillvaro, var De två kvinnorna (1960) ett försök att återknyta till filmerna De Sica regisserade strax efter kriget. Och med Den förbjudna trädgården gjorde han 1970 ytterligare en bejublad comeback som ”seriös” filmskapare och belönades bland annat med Guldbjörnen i Berlin och en Oscar för bästa utländska film.   

Under stor del av sin karriär använde den fattiga arbetarsonen från Neapel sina filmer som en plattform för att utforska och ifrågasätta samhällets orättvisor - fattigdom, arbetslöshet och klasskillnader. Han stod fast på de marginaliserades och utstöttas sida och uppmanade publiken att möta livets hårda verklighet med medkänsla och empati.  

De Sicas protagonister är ofta sårbara och hjälplösa människor, moraliskt flexibla inte av eget val utan av tvång, yttre faktorer som pengabrist och politisk cynism grumlar deras intentioner. Han tycker synd om människorna, men framför allt tycker han om dem. Filmerna besitter trots sitt mörker en osviklig tro på människans inneboende godhet. Vittorio De Sicas filmer bär på ett hopp om mänskligheten. 

Retrospektiven sker i samarbete med Italienska kulturinstitutet. 

Kuraterat av Tora Berg.

[1] Vittorio de Sica intervjuad av Guy Flatley för The New York Times 1972.

Till filmerna i serien

Program våren 2025:

Huvudprogram: Människan 
Lars von Trier – Inget mänskligt är mig främmande
Guillermo del Toro – Människan (... och andra monster)
Kelly Reichardt– Den osynliga reskamraten
Vittorio De Sica – Ett hopp om mänskligheten
Abbas Kiarostami – Människan – en fix idé
Bo Widerberg – Den lilla människan mot samhället
Utomjordiskt– Rymdresor på film
52 filmer om människan

Sidoprogram:
Victor Sjöström – Stockholm – Hollywood tur och retur 
Sylvia Chang – Kärlekens många språk
Jacques Tourneur – Rendezvous med rädslan
Guldbaggen 60 år

Permanent program:
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn