Cinemateket våren 2026: Svenska bilder

När filmen kom till Sverige i slutet av 1800-talet var det främst franska och tyska produktioner som visades. Men snart började det växa fram något eget: Svenska bilder – filmer inspelade i Sverige, som visade svenska miljöer, människor och förhållanden för en svensk publik. Att se sig själv speglad på den stora duken blev en ny, kollektiv erfarenhet – och en av filmens framgångsfaktorer. 

Sedan dess har film varit en plats där Sverige har speglat, idealiserat, förenklat och ifrågasatt sig självt. Svenska bilder är ett filmprogram som följer hur landet har skildrats genom decennierna – i skratt och allvar, i synd och dröm, i vardag och vision. Ett land som älskar, kämpar, minns – och ibland ser på sig självt med stor tillförsikt. Ibland med skepsis. 

Film speglar samhället – men bara till en viss del. Den svenska filmhistorien har i stor utsträckning producerats av ett begränsat urval röster. Därför berättar filmerna inte bara om Sverige som det var, utan om vad det tilläts vara, vad det ville vara – och vad det valde att blunda för. 

Samtidigt påverkar film inte bara vad vi minns – utan hur vi minns. Den har varit med och format bilden av det svenska folkhemmet, den sexuella frigörelsen, arbetarrörelsens ideal, det inre allvaret och den yttre neutraliteten. Den har skapat föreställningar om svensk kärlek, svensk solidaritet, svensk tystnad – och svensk förträfflighet. 

När den svenska kulturkanon lanserades i september 2025 var syftet att "främja en medborgerlig bildning som kan stärka gemenskapen och bredda förståelsen för Sveriges historiska förankring.” Fyra filmer fanns representerade i denna kanon. Kan fyra filmer verkligen bära detta uppdrag? Och frågan vi måste ställa oss är om ens hundra filmer – som i Svenska bilder – kan göra det? Svaret är sannolikt nej. Samhället och historien är för komplexa för att reduceras till en lista. Kanske är det just detta som borde vara syftet: att fundera kring det som inte kan få plats. 

I detta program möts klassiska röster och nya perspektiv, historiska fresker och vardagsnära dokumentärer, inhemska produktioner och utländska blickar. Vi visar inte dessa filmer för att avgöra vad Sverige är, utan för att undersöka hur bilden av Sverige har skapats, burits och förändrats – på bioduken, i det kollektiva minnet och kanske även i oss själva. 

Svenska bilder är inte en slutpunkt. Det är en inbjudan till nyfikenhet, samtal och omvärdering. Om vårt samhälle – och de historier vi berättat om det. 

Vi har valt att lyfta fram två filmare som på vitt skilda sätt skildrat Sverige genom kameraögat, Jan Troell och Maud Nycander. Troell har med filmer som Utvandrarna (1971), Nybyggarna (1972) och Ingenjör Andrés luftfärd (1982) gestaltat episoder ur den svenska historien och i mångt och mycket kommit att definiera hur dessa episoder uppfattas av vår samtid. Med Sagolandet undersökte han sin egen samtid, ett land i förändring. Nycander har å andra sidan genom sina dokumentärer ständigt undersökt samtiden, både i det lilla och det stora, från Välkommen till förorten (1998) och Nunnan (2007) till Palme (2012) och Citizen Schein (2017). 

Temat Svenska bilder är indelat i tematiska serier som försöker utgå från föreställningar om områden som uppfattas som typiska för den svenska självbilden, men som inte nödvändigtvis är unika. Den svenska humorn, synden, vemodet, kampviljan och kärleken. Vi undersöker hur den svenska filmen minns den svenska historien åt oss, vilka rädslor den valt att illustrera och hur Sverige skildrats utanför landets gränser. 

Resten av vårens program kommer just därifrån, från resten av världen. Det är väl värt att minnas att Sverige inte är en ö, precis som den svenska filmhistorien inte är det. För att förstå film, vad den säger oss om det förflutna, samtiden och oss själva behöver vi förstå de globala samtal, idéutbyten och samarbeten som präglat filmen och dess utveckling. 

Yasujiro Ozus filmer framställs ofta som typiskt japanska, men i hans efterkrigstidsverk träder det universella fram snarare än det nationella. Paul Thomas Anderson arbetar däremot nästan uteslutande med teman som känns djupt amerikanska: makt, pengar och besatthet. Nyzeeländska Jane Campion har, efter genombrottet med Pianot (1993), visat sig lika mästerlig på att skildra brittiska som amerikanska miljöer. Jean-Pierre Melville, fransmannen som i sina filmer utforskar existentialism, den franska motståndsrörelsen och Paris bakgator, är ett annat exempel på hur nationella erfarenheter kan bli allmängiltiga. 

Vår serie med giallofilmer är ovanligt internationell. Konceptet är italienskt, men filmerna är ofta samproduktioner med internationella skådespelarensembler – håll utkik efter de svenska skådespelerskorna! Sergej Paradjanov, den sovjetiske filmaren som idag räknas till Georgiens, Armeniens och Ukrainas främsta, representeras med inlånade kopior från bland annat Dovzhenko Centre i Kiev. 

Stumfilmsskräcken är ett annat exempel på gränslöshet: utan dialog kunde stumfilmen gestalta universella rädslor som talade till alla. Med en rad både långa och korta filmer visar vi hur skräck och obehag kunde gestaltas under filmens första decennier. Och slutligen Merchant-Ivory-Jhabvala – ett indiskt-amerikanskt-brittiskt samarbete som med skärpa skildrar kolonialismens komplexa relation mellan kolonisatör och koloniserad. 

I det permanenta programmet hittas i vanlig ordning Nypremiär, filmvetenskapsfokuserade Forskning om film, återblickande Rekonstruktion samt barnorienterade Unga Cinemateket.  

Att unga får chans att ta del av filmhistorien är en av de viktigaste aspekterna av vårt arbete på Cinemateket. Från och med våren 2026 väljer vi att ta bort programpunkten Filmhörnan där unga fick köpa biljetter till rabatterat pris till utvalda visningar för att i stället låta samtliga under 19 år betala 50 kronor till alla visningar. 

Varmt välkomna till Cinemateket, oavsett ålder. 

Program våren 2026:

Huvudprogram: Svenska bilder
Jan Troell – Eviga ögonblick
Maud Nycander – Människan i fokus
Svenska synden – En vågad våg
Svenskt vemod – Ljusa nätter och vintermörker
Sverige skrattar – Tokroligt eller skämskudde?
Sverige kämpar – Aktion, motstånd, hopp
Sverige mardrömmer – Folkhemmet i brand
Sverige älskar – I nöd och (o)lust
Sverige minns – Det förflutna får liv
Images of Sweden – I andras ögon

Sidoprogram:
Yasujiro Ozu – Efter vinter kommer vår
Jane Campion – De tystas röst
Paul Thomas Anderson – Cineastsektens ledare 
Sergej Paradjanov – Sagor, symboler och surrealism 
Jean-Pierre Melville – En amerikan i Paris
Merchant-Ivory-Jhabvala – Förtrollande treenighet
Stumfilmsskräck – Ingen kan höra dem skrika 
Giallo – Brottets färg

Permanent program:
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Rekonstruktion – Återblickar på Cinematekets historia
Förintelsens minnesdag
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn

Hela vårens program i pdf-format