Giallo – Brottets färg
I Italien är gult brottets färg. Detektivromaner såldes i kiosker och tågkupéer med skrikgula omslag – gialli (de gula). När berättelserna förvandlades till film under 1960-talet flyttade gåtan från papper till celluloid. Men något förändrades. Morden blev fler, kniven glänste längre, berättelsen förlorade sin klarhet. Detektivhistorien, vars syfte varit att återställa ordning, blev i giallon ett verktyg för att förstöra den.
Giallon uppstod i ett Italien präglat av efterkrigstidens övergång: från katolskt samvete till konsumtionskultur, från fascistiskt arv till tv-reklam, från skuld till begär. Här växte ett nytt medielandskap fram – glittrigt, våldsamt, opålitligt – där verkligheten själv verkade stiliserad. Giallon filmar detta tillstånd: ett iscensatt rum där allting är synligt, men ingenting riktigt går att förstå. Våldet blir en form, seendet ett hot, kroppen en symbol. Det vackra gömmer det farliga, och det farliga är vackert.
Strukturen i giallon är enkel – men undermineras ofta. Ett vittne ser ett mord. Minnet sviker. Undersökningen påbörjas. Men ju längre in i gåtan vi kommer, desto mer löses världen upp. Könsroller, moral och identitet förlorar sina konturer. Den klassiska detektiven – som skulle förklara och lösa – ersätts av en osäker betraktare som ser för mycket, för lite, eller i fel ordning. Giallon är inte intresserad av svar, bara av skärpan i blicken.
Genren är både senmodern och postmodern. Den bär på freudianska motiv: trauman, dubbelgångare, sexualitet som hot. Den leker med filmens gränser: dröm och verklighet, kamera och öga, konst och krim. I bakgrunden finns också ett samtida Italien: studentrevolter, terrorism, kvinnors frigörelse, sexualisering av medierna. Giallon svarar på dessa rörelser – ibland konservativt, ibland radikalt, men alltid genom sin stil. Här finns inget försök till realism. Bara illusioner att spräcka.
Serien som visas under våren på Cinemateket rör sig mellan det välkända och det förbisedda. Inte för att kontrastera, utan för att visa hur giallon hela tiden varit både form och förvrängning, mall och avvikelse. Den är en genre som inte håller ihop – och som därför överlever. Den finns i klaffarna mellan skräck och konst, mellan lågbudget och lyx, mellan drift och död. Den lämnar inga lösta fall efter sig. Bara bilder som dröjer sig kvar.
Serien visas i samarbete med Italienska kulturinstitutet.
Kuraterat av Danial Brännström
Program våren 2026:
Huvudprogram: Svenska bilder
Jan Troell – Eviga ögonblick
Maud Nycander – Människan i fokus
Svenska synden – En vågad våg
Svenskt vemod – Ljusa nätter och vintermörker
Sverige skrattar – Tokroligt eller skämskudde?
Sverige kämpar – Aktion, motstånd, hopp
Sverige mardrömmer – Folkhemmet i brand
Sverige älskar – I nöd och (o)lust
Sverige minns – Det förflutna får liv
Images of Sweden – I andras ögon
Sidoprogram:
Yasujiro Ozu – Efter vinter kommer vår
Jane Campion – De tystas röst
Paul Thomas Anderson – Cineastsektens ledare
Sergej Paradjanov – Sagor, symboler och surrealism
Jean-Pierre Melville – En amerikan i Paris
Merchant-Ivory-Jhabvala – Förtrollande treenighet
Stumfilmsskräck – Ingen kan höra dem skrika
Giallo – Brottets färg
Permanent program:
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Rekonstruktion – Återblickar på Cinematekets historia
Förintelsens minnesdag
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn
Publicerad 17 december 2025