Paul Thomas Anderson – Cineastsektens ledare

”Jag har sett den nya Quentin Tarantino och hans namn är Paul Thomas Anderson.” Filmkritikern Owen Gleiberman snålade inte med hajpen efter att ha sett porrbranschdramat Boogie Nights (1997) på Torontos filmfestival. Vid tiden var Paul Thomas Anderson – eller PTA, som han ofta kallas – en ung, snacksalig och smart cinefil, uppvuxen på sjuttiotalet i soliga San Fernando Valley där han började göra film med Betamax-kamera. Vägen till studiovärlden gick via långfilmsdebuten Hard Eight (1996) som både föddes och premiärvisades genom den indietalangpool som Sundance förvandlats till efter Steven Soderberghs banbrytande Sex, lögner och videoband (1989). 

I likhet med Tarantino är Andersons hjärta inlindat i filmremsor. Han är en nostalgiker, en person av det förflutna, som hyllar idolerna genom hommage – både vad gäller att alstra regissörsidoler och rollsätta svunna ikoner. Om det förgångna i Pulp Fiction-regissörens fall främst brukar anta formen av exploitation, med avdammade affischnamnen som Pam Grier och David Carradine, så stavas Andersons husgudar David Mamet, Robert Altman, Jonathan Demme och Martin Scorsese. 

När han lockade Burt Reynolds till Boogie Nights för att porträttera porrfilmsregissör med auteurambitioner gjordes det utan ironisk distans. Nyfikenheten var genuin, kunskapen djup och kärleken stark till den filmindustriella skamvrå som höll till i det San Fernando Valley där Anderson växte upp. 

Han började på New York Universitys filmskola, där han retfullt lämnade in ett David Mamet-manus som han låtsades vara sitt eget. När han fick C+ i betyg blev han så irriterad att han hoppade av. I stället började han jobba som assistent på lekprogram i tv och skrev senare ett manus åt skådespelaren Philip Baker Hall som han träffat på en tv-dramaproduktion. Med en budget bestående av bland annat spelvinster och med en lånad Panaflex-kamera i högsta hugg blev resultatet Cigarettes & Coffee (1993), som antogs till Sundance. Han fick plats på festivalens ”filmskaparlabb” och började utveckla sin blivande långfilmsdebut Hard Eight. 

Anderson hade så lätt kunnat bli den där överhajpade figuren, som aldrig lyckades växa ur ”ung och lovande”-kostymen eller växa ifrån lillgamla redovisningar av filmreferenser. I stället har han bara blivit mer intressant med åren. Ständigt hittar han nya sätt att utmana sig själv, bland annat med storskaliga storduksfresker av Thomas Pynchons postmoderna romaner som trots tuggmotstånd lett till en växande fanskara. ”Jag tyckte det skulle vara intressant att ta små frågor som ’kommer jag att bli kär?’, ’får jag gå på toaletten?’, ’kommer min pappa att prata med mig?’ – och placera dem i ett episkt sammanhang”, sade han på en presskonferens för sin pre-millenniala mosaik Magnolia (1999). 

Ibland talas det om ”PTA-sekten”. En utåt sett rätt grabbig grupp som, om man ska tro den konträra kritikern Armond White, beundras med alltför förlåtande blick och oförtjänt välvilja. Andra kritiker tycks vara gladare i den produktion som Anderson släppt ifrån sig det senaste kvartsseklet. När New York Times nyligen sammanställde en lista över 2000 talets hundra hittills bästa filmer kvalade Anderson in med hela fyra: psykbrytsromkomen Punch-Drunk Love (2002), oljemagnatseposet There Will Be Blood (2007), scientologikritiska The Master (2012) och det för Daniel Day-Lewis figursydda modeskapardramat Phantom Thread (2017). 

PTA:s protagonister är inga riddare på vita springare, utan snarare antihjältar. De knarkar, bryter löften och får (underhållande) utbrott. Kritikern Nick Pinkerton beskriver Anderson som ”historikern och skildraren av rotlösa individer och USA:s sorgsna hemliga liv”. Det ”hemliga” kan vara allt från Hollywoods spermafläckade skuggsida (Boogie Nights) till mörka familjehemligheter (Magnolia), manipulativa sekter (The Master) och nynazistiska makteliter (One Battle After Another (2025). 

DN:s Betty Skawonius menar att Andersons filmer har ”en egen rytm, de börjar i kaos och utvecklas i ett pulserande neurotiskt tempo, ibland färgat av suget efter droger som hans rollfigurer ofta jagas av”. Och ja, visst finns rusen där. Baksmällorna likaså. Emellanåt hade det funnits risk för klyschiga uppgång och fall-narrativ om det inte hade varit för de levande personporträtten, de rappa dialogerna och det musikaliska kameraarbetet som skymmer strukturen bakom. 

”Allt jag gör är att rip you off”, sade Anderson när han väl fick träffa sin filmidol Robert Altman. Influenserna från New Hollywoods hovleverantör av ensembledramer med korsade människoöden är tydliga hos Anderson, inte minst i Magnolia – ett slags sena nittiotalets svar på det tidiga nittiotalets Short Cuts (1993) – men även dessförinnan i Boogie Nights, en porrens motsvarighet till country- och gospelscensskildringen Nashville (1975), och därefter i Inherent Vice (2014) som lyckas matcha THC-halten i Altmans pårökta nynoirklassiker Långt farväl (1973). Anderson ansågs också en värdig tronarvinge, då han anlitades för att kunna rycka in på Altmans sista film A Prairie Home Companion (2006), i det fall att Altmans hälsa var för dålig. 

I stället för att dölja influenserna lånar Anderson lika friskt från klassikerhyllan som en hiphop-dj på samplingsjakt i avdammade vinylbackar. Man kan tänka sig att även Anderson har en saftig skivsamling, så framträdande som musiken är i hans filmer. Dels märks det av i den dramatiska klangbotten som Radiohead-gitarristen Jonny Greenwood bidragit med sedan There Will Be Blood, dels i de musikvideor Anderson gjort för bland andra Radiohead (som Anderson följer i dokumentären Junun (2015) och vars sångare, Thom Yorke, står i fokus i den experimentella kortfilmen Anima (2019)) och den poprockiga syskongruppen Haim. Trions ena tredjedel, Alana Haim, gör ena huvudrollen i Licorice Pizza (2019) – en titel som refererar till vinylskivor i stort och i synnerhet till en före detta skivbutikskedja med samma namn.  

”Filmer som Boogie Nights öppnade porten till en filmskatt av andra sjuttiotalsregissörer som Robert Altman”, skriver bröderna Josh och Benny Safdie, regissörerna till bland andra Good Time (2017) och Uncut Gems (2019), i förordet till Adam Naymans lekfulla monografi Paul Thomas Anderson: Masterworks (2020). I boken varvas närstudier av Andersons dittills alla långfilmer med nedstick i inspirationskällor. 

För att förstå och uppskatta Anderson fullt ut krävs viss förförståelse för det förflutna som genomsyrar hans filmer. I denna retrospektiv ingår därför en handfull filmer som på olika sätt färgat av sig på regissören – från George Stevens oljestänkta 1950-talsepos Jätten (1956) till Coen-brödernas stonerkomedi The Big Lebowski (1998), en tidstypisk produkt av det sena nittiotal då Anderson själv slog igenom. 

Mysnostalgin åsido, är Paul Thomas Anderson fast i det förflutna? Ofta använder han vita duken som en backspegel med bländande skymtar av svunna tider. Även i hans mer samtidsrotade One Battle After Another, som kanske snarare är en dystopi eller en skev mardrömsversion av ett alternativt USA, finns en nostalgisk längtan efter en tid, en kamp, en ”vibe” som inte längre existerar – men som man vid eftertexterna alltid längtar tillbaka till. 

Är det för sent att gå med i PTA-sekten? 

Kuraterat av Sebastian Lindvall. 

Paul Thomas Anderson – Filmer och biljetter

Program våren 2026:

Huvudprogram: Svenska bilder
Jan Troell – Eviga ögonblick
Maud Nycander – Människan i fokus
Svenska synden – En vågad våg
Svenskt vemod – Ljusa nätter och vintermörker
Sverige skrattar – Tokroligt eller skämskudde?
Sverige kämpar – Aktion, motstånd, hopp
Sverige mardrömmer – Folkhemmet i brand
Sverige älskar – I nöd och (o)lust
Sverige minns – Det förflutna får liv
Images of Sweden – I andras ögon

Sidoprogram:
Yasujiro Ozu – Efter vinter kommer vår
Jane Campion – De tystas röst
Paul Thomas Anderson – Cineastsektens ledare 
Sergej Paradjanov – Sagor, symboler och surrealism 
Jean-Pierre Melville – En amerikan i Paris
Merchant-Ivory-Jhabvala – Förtrollande treenighet
Stumfilmsskräck – Ingen kan höra dem skrika 
Giallo – Brottets färg

Permanent program:
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Rekonstruktion – Återblickar på Cinematekets historia
Förintelsens minnesdag
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn