En dödsdömd har rymt
Originaltitel: Un condamné à mort s'est échappé
Regi: Robert Bresson
Skådespelare: François Leterrier, Charles Le Clainche, Maurice Beerblock
Robert Bressons mest kända och tillgängliga film. Fontaine sitter i fängelset Montluc i Lyon som var känt som en plats där Gestapo torterade och dödade franska motståndsmän. "Detta är en sann historia. Jag återger den som den är, utan skönmålningar", står det i förtexterna.
Framför allt tematiserar filmen tiden: De dagliga rutinerna när alla fångar måste lämna cellerna för att gå och tvätta sig (till tonerna av Mozarts Mässa i C-moll). På frågan hur länge Fontaine har suttit inne svarar han: "14 dagar, eller 14 år". Den långsamma och monotona tiden i fängelset kontrasteras gentemot Fontaines tankar och berättarröst som skyndar på tiden och skapar spänningen. De minutiösa förberedelserna inför den långa slutgiltiga flykten där inget får gå fel.
Bressons ljudarbetet är slående. Det misslyckade första flyktförsöket i inledningen skildras enbart på ljudbandet. Knackningarna på väggen för att kommunicera med en cellkamrat. Tågvisslan som ständigt hörs, ibland frammanande tågens väg mot koncentrationslägren, men under själva slutflykten pekar den mot friheten på andra sidan muren. Jean-Marie Straub var assistent på filminspelningen, vilket inspirerade hans och Danièle Huillets arbete med ljudet i sina egna verk.
Un condamné à mort s'est échappé ou Le vent souffle où il veut. 1956, Frankrike, 1 tim 39 min, franska, svensk text, 35 mm, tillåten från 11 år. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutet.
Läs mer om ”En dödsdömd har rymt” i Svensk Filmdatabas
En dödsdömd har rymt ingår i temat
Tid: Robert Bresson - Nuets magi
Robert Bresson är en av efterkrigstidens mest inflytelserika regissörer och han kom att bli husgud för filmarna inom den franska nya vågen. Fast han oftast utgick från kända författare som Fjodor Dostojevskij och Lev Tolstoj bär filmerna omisskännligt hans eget signum. Bressons estetik kännetecknas av ett karaktäristiskt ljudarbete och användandet av amatörskådespelare i bärande roller. Hans rollfigurer lever nästan alltid i ett presens. Det är sällan vi får veta något om deras förflutna eller deras framtid. Man kan tala om en tidens uttänjning med en subjektiv inre tid - en nuets magi.
