Cinemateket
Råttorna vaknar

Råttorna vaknar

Originaltitel: Budjenje pacova

Regi: Zivojin Pavlovic

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Lågmäld melodram där en ensamvarg, som vill förändra sitt meningslösa liv, förälskar sig i en granntjej som verkar vara ute efter annat än kärlek. Zivojin Pavlovic belönades med Silverbjörnen för bästa regi vid Berlins filmfestival.

Tyvärr utgår Tri på grund av problem med kopian.

Filmfakta

Originaltitel: Budjenje pacova
Regi: Zivojin Pavlovic
Medverkande: Slobodan 'Cica' Perovic, Dusica Zegarac, Severin Bijelic
År: 1967
Land: Jugoslavien
Format: 35 mm
Längd: 1 tim 15 min
Dialogspråk: Serbokratiska
Text: Svensk text
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Läs mer om ”Råttorna vaknar” i Svensk Filmdatabas

Råttorna vaknar ingår i temat

Jugoslaviska svarta vågen

På 1940- och 1950-talen lade man grunden till det som på 1960-talet skulle uppfattas som fenomenet den nya filmen och som i efterhand blev känt under samlingsbegreppet svarta vågen. Under de första efterkrigsåren gjordes mesta- dels filmer som hyllade partisanernas uppoffring under andra världskriget. Jugoslavien, ett ungt land, behövde bygga upp den nationella känslan, inte minst genom att göra filmer om diverse yttre hot.
Efter att filmer började avlägsna sig från de tidiga partisanfilmernas enkla slagord blev de mer invecklade. Hjältarna var inte längre genomgoda, deras mål inte självklara och en vilsenhet uppstod. ”Filmuppvaknanden” inträffade samtidigt över hela landet. Två av de första filmer som markerade den nya filmens födelse var den slovenska Ples v dezju (Bostjan Hladnik, 1961) och serbiska Dvoje (Aleksandar Petrovic, 1961).
De unga regissörerna bröt mot regler och influerades av liknande rörelser i Frankrike, Tjeckoslovakien och övriga världen. Dessutom tillhörde de den första generationen av skolade regissörer, väl införstådda med de filmvetenskapliga teorier som under denna period fick fäste i Europa och USA. De flesta var cineaster som organiserade sig i film- klubbar där de gjorde amatörfilmer. En sådan klubb var Beograd Kino klub, som fostrade Zivojin Pavlovic, Dusan Makavejev, Mladomir Purisa Djordjevic med flera. På sextio- och sjuttiotalen blev jugoslavisk film en eftertraktad vara utomlands och filmerna vann många prestigefyllda priser – exempelvis vann Zelimir Zilniks Rani radovi (1969) Guldbjörnen, Petrovics Jag har även mött lyckliga zigenare (1967) juryns stora pris i Cannes och Pavlovics Råttorna vaknar (1967) Silverbjörnen.
Filmer om provokativa och kontroversiella ämnen utsattes ibland för kritik, men i de flesta fall visades de i och utanför landet. Regissörer var oftast idealister som ville förbättra samhället de levde i. Kritiska filmer var snarare ett uttryck för besvikelse över sakernas tillstånd. Politiska förändringar i landet, som kulminerade med studentprotester och diverse nationalistiska uttryck under sent sextiotal, ledde dock till skärpningar och censur.
Begreppet den nya filmen ändrades i den officiella diskursen till den mer pessimistiskt klingande svarta vågen. Flera filmer förbjöds eller censurerades. Vissa regissörer, som Makavejev och Zilnik, kände sig tvingade att lämna landet. Det som började som en fräsch våg av liberala krafter avslutades – på ett för denna tid ganska vanligt sätt – med våld och hot.

Text: Sanjin Pejkovic, doktor i filmvetenskap

Lästips: Gal Kirn, Dubravka Sekulic, Ziga Testen (red.), Surfing the Black: Yugoslav Black Wave Cinema and Its Transgressive Moments (Jan Van Eyck Academie, 2011).
Läs mer om temat

Skriv ut