Min vän Balthazar
Originaltitel: Au hasard, Balthazar
Regi: Robert Bresson
Skådespelare: Anne Wiazemsky, François Lafarge, Philippe Asselin
Svensk-fransk samproduktion som skildrar åsnan Balthazars liv i periferin till människorna i ett landsbygdsort. Genom åren byter han ägare som behandlar honom väldigt olika och han får uppleva såväl tillgivenhet som ren misshandel.
Kritiker har tolkat Balthazar som alltifrån en symbol för Jesu lidande längs Via Dolorosa, till en monetär metafor som liksom pengar går från hand till hand. Främst kan man se honom som den Bressonska modellen par excellence: uttryckslös och neutral. Åsnans bräkande är det perfekta ljudet för Robert Bresson då det är tömt på betydelse och innebörd. Utan någon koppling till det mänskliga språket rör det sig om ren affekt.
Filmens andra huvudperson Marie spelas av Anne Wiazemsky som är den av Bressons alla så kallade modeller som senare haft den mest framgångsrika skådespelarkarriären, i bland annat filmer av Jean-Luc Godard och Pier Paolo Pasolini. I boken Debutant (2007) har Wiazemsky skrivit om sitt möte och arbete med Bresson som knapp 18-åring. I en av birollerna som spannmålshandlare syns filosofen och författaren Pierre Klossowski, bror till målaren Balthus. Häromåret kom filmen EO (2022) av den polske filmaren Jerzy Skolimowski som är en ren hommage till Min vän Balthazar.
Au hasard Balthazar. 1966, Frankrike, Sverige, 1 tim 35 min, franska, engelsk text, digital kopia, tillåten från 11 år. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutet.
Läs mer om ”Min vän Balthazar” i Svensk Filmdatabas
Min vän Balthazar ingår i temat
Tid: Robert Bresson - Nuets magi
Robert Bresson är en av efterkrigstidens mest inflytelserika regissörer och han kom att bli husgud för filmarna inom den franska nya vågen. Fast han oftast utgick från kända författare som Fjodor Dostojevskij och Lev Tolstoj bär filmerna omisskännligt hans eget signum. Bressons estetik kännetecknas av ett karaktäristiskt ljudarbete och användandet av amatörskådespelare i bärande roller. Hans rollfigurer lever nästan alltid i ett presens. Det är sällan vi får veta något om deras förflutna eller deras framtid. Man kan tala om en tidens uttänjning med en subjektiv inre tid - en nuets magi.
