Djävulen förmodligen
Originaltitel: Le diable probablement
Regi: Robert Bresson
Skådespelare: Antoine Monnier, Tina Irissari, Henri de Maublanc
I början av R.W. Fassbinders Den tredje generationen (1979) sitter Hanna Schygulla och tittar på Djävulen förmodligen på video och konstaterar: "It's a sad movie". Och sannerligen rör det sig om motsatsen till en feel good-film. Ett gäng nihilistiska ungdomar driver runt på Paris gator och vid Seine. De går på politiska möten, till kyrkan och i psykoanalys, men det är som kritikern Serge Daney säger: för Bresson finns inte längre någon diskurs att falla tillbaka på. Hopplösheten förstärks ytterligare när några av ungdomarna i långa sekvenser tittar på en dokumentärfilm om ekologi som behandlar säljakt, avskogning och allmän miljöförstörelse.
Vid premiären av Djävulen förmodligen var det många kritiker som missförstod filmen och frågade sig snarare om Robert Bresson verkligen hade gjort en korrekt skildring av dagens ungdom. Fast han helst använder sig av unga människor i sina verk, så är det alltid samma sorts individer det är frågan om: ensamma och utelämnade mot världen. Särskilt minnesvärd är förlöjligandet av filmens psykoanalytiker i en scen där han söks upp av den självmordsbenägne Charles, som i sin tur replikerar: "doktorn, mitt enda fel är att jag ser så klart".
Le diable probablement. 1977, Frankrike, 1 tim 33 min, franska, engelsk text, digital kopia, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Gaumont.
Läs mer om ”Djävulen förmodligen” i Svensk Filmdatabas
Djävulen förmodligen ingår i temat
Tid: Robert Bresson - Nuets magi
Robert Bresson är en av efterkrigstidens mest inflytelserika regissörer och han kom att bli husgud för filmarna inom den franska nya vågen. Fast han oftast utgick från kända författare som Fjodor Dostojevskij och Lev Tolstoj bär filmerna omisskännligt hans eget signum. Bressons estetik kännetecknas av ett karaktäristiskt ljudarbete och användandet av amatörskådespelare i bärande roller. Hans rollfigurer lever nästan alltid i ett presens. Det är sällan vi får veta något om deras förflutna eller deras framtid. Man kan tala om en tidens uttänjning med en subjektiv inre tid - en nuets magi.
