Cinemateket
Nummer 17

Nummer 17

Originaltitel: Number Seventeen

Regi: Alfred Hitchcock

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

I det förvirrande kammarspelet Nummer 17 skiftar ständigt identiteter och motiv. En stormig natt möts ett antal främlingar i ett gistet ruckel i stadens utkanter. Vem som lurar vem, och varför, förblir dunkelt ända fram till en rafflande final där en fullastad passagerarbuss kör i kapp med ett skenande tåg.

Efter floppen med Öster om Shanghai (1931) tvingades Hitchcock regissera Nummer 17. Filmen fick ingen ordinarie biodistribution i Sverige, utan premiärvisades i stället i TV1 1977 som del av en omfattande retrospektiv. Då sammanfattades filmen som en ”burlesk thriller om en luffare som springer på en kvinnlig juveltjuv som kommer på bättre tankar och småningom hjälper polisen mot ett gäng banditer".

Detta är en bristfällig beskrivning av en handling som är svår att minnas ens för den som försöker. Att händelseförloppet baserades på en komisk pjäs märks i den rumsliga förankringen till ödegodset med husnummer 17. Gestaltningen bär tydliga drag av den samtida ”old dark house”-genren, där ett antal främlingar tvingas uppehålla sig i ett mystiskt, ofta hemsökt, kråkslott. Med stämningsfulla skuggspel och skevande scenerier anammar Hitchcock den tyska expressionismens formspråk, och förvandlar det lättsamma stycket till något betydligt stämningsfullare.

Den ljusskygga samhällsskildringen i Nummer 17 är klart besläktad med de i påföljande Mannen som visste för mycket (1934) och De 39 Stegen (1935). Filmen har emellertid något ryckigt över sig, klippen hänger inte ihop med varandra, ljudläggningen är sparsmakad och inkonsekvent. Förmodligen är slarvigheten ett utfall av regissörens obefintliga passion för projektet, men den bidrar å andra sidan till den märkliga och hotfulla atmosfären.

I François Truffauts intervjubok minns Hitchcock själv filmen främst tack vare den stora mängd gatkatter han lät residera på inspelningsplatsen: ”Varje gång en pistol avfyrades, kom ett hundratal katter springande upp- eller nerför trappan. Dessa bilder, separerade från handlingen, togs för att senare kunna leka med scenuppbyggnaden i klippstadiet.”

Slutligen lämnar sällskapet rucklet nummer 17 till förmån för en fartfylld och utdragen sekvens där en buss jagar ett tåg. Detta våldsamma ursinne upplevs närmast terapeutiskt i sammanhanget och är en njutbar aptitretare inför den fordonsbaserade spänning som komma skulle.

Text: Kim Ekberg.

Läs mer om ”Nummer 17” i Svensk Filmdatabas

Nummer 17 ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visades under våren och den andra hälften visas nu i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare