Cinemateket
Marnie

Marnie

Originaltitel: Marnie

Regi: Alfred Hitchcock

Filmhuset - Bio Victor Lägg till i kalender

Marnie blir påkommen med att stjäla varpå den förälskade Mark tvingar henne att gifta sig med honom för att bota hennes patologiska kriminalitet. “You Freud, me Jane?” säger Tippi Hedren till Sean Connery i det psykologiska spänningsdramat som blev ett av Hitchcocks mest omdebatterade verk.

Vid premiären mottog filmen blandad kritik. Recensenterna klagade bland annat på den slarviga tekniken; ridscenerna såg alltför konstgjorda ut och de röda färginslag som symboliserar Marnies panikattacker stack i ögonen. Hitchcocks ambition att göra en karaktärsstudie fick många att peka på naiviteten i det psykologiska porträttet – fallet Marnie var alldeles för enkelt och schematiskt för att kunna bli taget på allvar. Auteurdrivna kritiker som Robin Wood menade i stället att det som såg ut som brister i själva verket var en mästares mycket medvetna konventionsbrott.

Den feministiska filmkritiken som började ta form på 1960-talet var i ännu högre grad än Hitchcock influerad av psykoanalytisk teori. Trots dess kontroversiella våldtäktsscen landade filmen aldrig i någon entydig psykoanalytisk tolkning. Efter oenigheter om gestaltningen av ovan nämnda scen lämnade manusförfattaren Evan Hunter projektet. Hitchcock övertalade i stället Jay Presson Allen att hjälpa till. Presson Allens humoristiskt vassa dialog och skarpa replikskiften mellan Marnie och Mark laddar filmen med de inre motsättningar och den komplexitet som gjort att kritiker har fortsatt att diskutera den långt senare. Robin Wood skrev:

”Jämte Studie i brott är Marnie (även om den något prekärt förblir inom den ”populära underhållningens” sfär) Hitchcocks tydligaste närmande till arthouse-filmen, vilket bekräftar den inte längre ovanliga åsikten att Hitchcock var en ”modernist” som i flera hänseenden bör ställas jämte Antonioni och Bergman lika mycket som med andra ”kommersiella” Hollywood-regissörer. Marnie är säkerligen hans svåraste film, och dess krav på åskådaren blir tydligare ju fler gånger man ser filmen.” (1)

(1) Robin Wood, Hitchcock’s Films Revisited (2002).

Text: Olga Ruin

Regi: Alfred Hitchcock, medverkande: Tippi Hedren, Sean Connery, Diane Baker, Alan Napier, 1964, USA, 2 tim 4 min, engelska, svensk text, 35 mm, bildformat: 1.85:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutets filmarkiv.

Läs mer om ”Marnie” i Svensk Filmdatabas

Marnie ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visades under våren och den andra hälften visas nu i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare