Cinemateket
Mannen som visste för mycket

Mannen som visste för mycket

Originaltitel: The Man Who Knew Too Much

Regi: Alfred Hitchcock

Filmhuset - Bio Victor Lägg till i kalender

Mer fart, fläkt, färg och humor i Alfred Hitchcocks amerikanska nyversion av sin brittiska nagelbitare från 1934. James Stewart och Doris Day spelar paret vars trevliga familjesemester i Marocko får ett abrupt avslut när sonen kidnappas. ”Låt oss säga att den första versionen gjordes av en talangfull amatör och den andra av ett proffs”, menade filmskaparen själv.

Jämförelser mellan original och nyinspelningar har blivit allt vanligare, men i Alfred Hitchcocks fall sträcker sig diskussionen ända till 1950-talet. Redan 1930 spelade han in två versioner av samma film: den engelskspråkiga Mordoch den tyskspråkiga Mary. Men i fallet Mannen som visste för mycket finns anledning för starkare meningsskiljaktighet.

Trots gemensamma språknämnare och återvunnen premiss är filmerna väldigt olika verk. I 1934-versionen reser make, fru och dotter på skidsemester i Schweiz, medan det i 1956-versionen rör sig om make, fru och son på solsemester i Marocko. Väl på semestern är dramatiken densamma: föräldrarna får nys om ett mord i London och deras barn kidnappas för att tvinga paret till tystnad.

Den brittiska versionen har möjligen mer glimt i ögat, men den amerikanska är en betydligt mer raffinerad och nervpirrande spänningsfilm som demonstrerar Hitchcocks finslipade hantverk. ”Personligen är jag dock svag för James Ste¬wart/Doris Day-upplagan”, skrev Bernt Eklund i Expressen (21 november, 1989). ”Just för att den är ovanligt proffsig – till och med för Hitchcock. Perfekt balanserad spänning kring ett musikstycke där cymbalen är symbolen för terror och död.” Även Andrew Sarris, för Village Voice (12 juni, 1984), föredrog den amerikanska.

”1956 års version är betydligt mer kraftfull och en mer utstuderat konstruerad thriller. När kidnappningsdramats snara dras åt […] kommer ett vildsint våld upp till ytan. I synnerhet Stewart gör sig gång på gång skyldig till överdriven våld¬sam¬het. […] Den nya versionen av Albert Hall-sekvensen är mer spännande och mer hysterisk än den första, men medan Bests skrik är resultatet av ett moraliskt upp¬vaknande, verkar Days skrik vara effekten av en känslo-mässig explosion […] Stewart är som en tjur i en porslinsbutik, en amerikan som löper amok i Afrika och Europa, en otyglad kraft från den Nya Världen som släppts loss i den Gamla.” (1)

(1) Andrew Sarris i Village Voice (12 juni 1984).

Text: Sebastian Lindvall

Regi: Alfred Hitchcock, medverkande: James Stewart, Doris Day, Brenda de Banzie, 1956, USA, 2 tim, engelska, svensk text, 35 mm, bildformat: 1.85:1, tillåten från 11 år. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutets filmarkiv.

Läs mer om ”Mannen som visste för mycket” i Svensk Filmdatabas

Mannen som visste för mycket ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visades under våren och den andra hälften visas nu i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare