Cinemateket
Juno och Påfågeln

Juno och Påfågeln

Originaltitel: Juno and the Paycock

Regi: Alfred Hitchcock

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Pjästrogen filmatisering av Seán O'Caseys verk där en fattig familj i Dublins slumkvarter dras in i det irländska inbördeskriget. Spänningsmästaren var inte nöjd med resultatet, men publiken jublade och recensionerna var lyriska.

Det irländska inbördeskriget pågick mellan juni 1922 och maj 1923. Redan året därefter var det premiär för Juno and the Paycock, Seán O'Caseys pjäs där en fattig familj i Dublins slumkvarter dras in i konflikterna. Pjäsen blev en storsuccé och inte långt senare en film av Alfred Hitchcock, som regissören skrev i samarbete med sin fru Alma Reville. Sara Allgood repriserade titelrollen som Juno.

Strejker, inhemska konflikter, kärleksbekymmer och en oönskad graviditet orsakar intriger för en familj bestående av en fåfäng suput, hans fru Juno och deras två vuxna barn.

Filmen är mer trogen förlagan än driven av Hitchcocks spänningssignatur. Regissören ska ha bett sin fotograf, Jack E. Cox, om långa tagningar i helbild. Önskemålet gjorde föga för att skaka bort känslan av förlagans scenrötter, men som vanligt när det gäller Hitchcock finns ändå gott om liv och rörelse i bildspråket.

Recensionerna var lysande, men Hitchcock själv var missnöjd.

Juno och Påfågeln gjordes av en grupp irländska skådespelare. Jag bör tillstå att jag aldrig har haft något större intresse av att göra den filmen; jag hade förgäves läst och läst om pjäsen, men inte hittat några som helst möjligheter att berätta den i filmatisk form. Men pjäsen är utmärkt och jag tycker mycket om historien, tonen och personerna samt blandningen av humor och tragedi. Jag har förresten dragit fram O’Casey i Fåglarna, där jag visade ett fyllo som profeterar om världens undergång på kaféet. Jag fotograferade denna pjäs med så mycket fantasi som möjligt, men ur rent kreativ synpunkt var det ingen rolig erfarenhet. Filmen fick mycket fin kritik, men jag kan försäkra er att jag faktiskt skämdes, för den har ingenting alls med FILM att göra. Kritikerna berömde min film men jag kände mig ohederlig, som om jag stulit någonting.” (1)

(1) François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Sebastian Lindvall

Regi: Alfred Hitchcock, medverkande: Sara Allgood, Edward Chapman, Barry Fitzgerald, 1930, Storbritannien, 1 tim 35 min, engelska, utan text, 35 mm, bildformat: 1.20:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från British Film Institute.

Läs mer om ”Juno och Påfågeln” i Svensk Filmdatabas

Juno och Påfågeln ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visades under våren och den andra hälften visas nu i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare