Cinemateket
Hämndens timme

Hämndens timme

Originaltitel: The Skin Game

Regi: Alfred Hitchcock

Filmhuset - Bio Victor Lägg till i kalender

Konservativ godsägare slåss mot nyrik industriman i filmatisering av John Galsworthys pjäs om klasskonflikt. Helvetiskt kraftfull, menade vissa kritiker, medan Èric Rohmer och Claude Chabrol ansåg filmen vara ett hafsverk som inte var ”värdigt Hitchcocks namn”.

John Galsworthys pjäs The Skin Game var uppenbarligen hett villebråd för filmare. Redan 1921, året efter pjäsens uruppförande på St Martin’s Theatre i London, gjordes en brittisk-nederländsk filmatisering, skriven och regisserad av B. E. Doxat-Pratt.

Dramat målar upp en klasskonflikt där gamla pengar ställs mot nya. Den nyrika industrimannen Mr. Hornblower, spelad av Edmund Gwenn som repriserar sin roll från första filmatiseringen, köper upp mark av den gamla överklassfamiljen Hillcrists. De senare blir överraskade när Hornblower rör upp ordningen och jagar bort arrendatorer för att bygga fabriker. Konflikten eskalerar ytterligare när Hornblower köper mark intill Hillcrists egendom, vars natursköna anor nu hotar att ödeläggas av modernismens rökmoln. Snart kommer även gamla hemligheter upp till ytan som spär på intrigerna.

I boken Hitchcock, the First Forty-Four Films (1979) avfärdar nya vågen-filmarna och kritikerna Èric Rohmer och Claude Chabrol en dålig, förlegad pjäs och filmen som ”den sämsta film han satt namn på”, ett hafsverk som inte var ”värdigt Hitchcocks namn”.

Filmentusiasten Brent Reid, som driver den ambitiösa sajten Brenton Film, är betydligt mer positiv.

”Sexploitation, corruption, blackmail – all and more is wrapped up in this high stakes drama of two rival families. This is hellishly powerful stuff, and easily one of the Master’s most underappreciated films. […] It packs a lot of emotion, both subtle, overwrought and all points between, into its lean 80-odd minutes and really is one of my faves of Hitch’s British period. Just as it threatens to bow out on a not wholly-resolved denouement, a brief two-second final shot seems to show us the likely course of events after the final credits.” (1)

(1) Brent Reid, ”Alfred Hitchcock Collectors’ Guide: The Skin Game (1931)”, Brenton Film (21 juni 2019).

Text: Sebastian Lindvall

Regi: Alfred Hitchcock, medverkande: C.V. France, Helen Haye, Jill Esmond, Edmund Gwenn, 1931, Storbritannien, 1 tim 23 min, engelska, utan text, 35 mm, bildformat: 1.20:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från British Film Institute.

Läs mer om ”Hämndens timme” i Svensk Filmdatabas

Hämndens timme ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visades under våren och den andra hälften visas nu i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare