Cinemateket
No Quarto da Vanda

No Quarto da Vanda

Originaltitel: No Quarto da Vanda

Regi: Pedro Costa

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Långa, statiska tagningar, i huvudsak inspelade i ett och samma rum – Vandas rum – där människor bundna av vänskap och kärlek fördriver tiden med samtal och heroin. Allt medan deras kvarter rivs utanför. No Quarto da Vanda, som har jämförts med Andy Warhols tidiga filmer, var den första filmen som Costa spelade in digitalt.

Erfarenheten av Ossos (1997) fick Pedro Costa att radikalt ändra sina arbetsmetoder. Det normalstora filmteamet reducerades, och med det en stor del av all den tekniska utrustningen som har betraktats som absolut nödvändigt för att skapa film. Kvar blev Costa, ett par nära medarbetare och en DV-kamera av enklare modell. Det var nödvändigt, har regissören själv påtalat, att göra sig av med allt, då det hade varit ett hinder i upprättandet av en inspelningsmiljö där tilliten, betraktandet och reflektionen stod i centrum.

Totalt filmades 160 timmar material som reducerades till en knappt tre timmar lång film som skildrar det som sker i Vandas rum. Filmen utgörs av längre sekvenser där Vanda och hennes vänner samtalar, lyssnar på musik, röker heroin och fördriver tiden. Det är en film där fiktionen får lämna plats för dess framförande – något som både gör den än starkare och samtidigt vittnar om det nära samarbetet mellan Costa och de medverkande.

Filmskaparen Thom Andersen har skrivit inkännande och uppskattande om både filmen och om Costas metoder:

No Quarto da Vanda är även ett intimt verk, ett kammarspel, som titeln påvisar. Jag betraktade den som en dokumentär, men som en dokumentär med en öppenhet utan motstycke, ett slags film som Kieslowski fastslog var omöjlig då ”det finns sfärer av mänsklig intimitet som man inte kan nå med en kamera.” Costa hade funnit vägen till dessa sfärer, bland fattiga immigranter som enbart kan finna enkelt, oregelbundet arbete och måste kämpa för att skapa ett eget rum i ett kvarter (Fontainhas i Lissabon) som rivs ner runtomkring dem. […] [I filmen] finns en uppenbar solidaritet, en kärlek. Troligtvis kunde Costa bara ha spelat in dessa ögonblick med en anspråkslös och liten kamera. Men självklart är filmens intimitet inte bara en fråga om teknik. Det måste ha funnits en stark ömsesidig respekt och vänskap mellan Costa och de människor han filmar.” (1)

(1) Thom Andersen, ”Painting in the Shadows” i Film Comment nr. 86 (2007).

Skriv ut