Mord, lilla vän
Originaltitel: Mord, lilla vän
Regi: Stig Olin
Reporter får i uppdrag att nysta i ett underligt fall där en av herrsällskapet Sjöbjörnarnas medlemmar omkommit i en båtexplosion. Med rapp dialog, lustigt persongalleri och fin känsla för Stockholms stadsvyer berättar Stig Olin, som också spelar huvudrollen, en mordhistoria som tar sig friheten att vara mer komisk än spännande.
En man kommer in på en kvällstidningsredaktion och ber en reporter att leta reda på en försvunnen kvinna. Reportern behöver inte göra mer än att lämna redaktionen och bege sig mot kvinnans hem förrän han finner hennes kropp nedanför våningshusets öppna fönster. Jakten för honom senare vidare genom Stockholms snöslaskiga gator, dess skärgård samt till Paris.
Stig Olins Mord, lilla vän bygger på Anders Jonasons roman Mord med mera (1953). I flera anmälningar diskuteras förlagan och de flesta av recensenternas invändningar går att koppla till filmatiseringens problematik. ”Man kan läsa om en spårhund som förflyttar sig från ena jaktmarken till den andra ? men att på film se honom ränna gata upp och gata ner, upp i portgångar och in genom dörrar är en smula tröttande”, skrev Aftonbladets Lasse Bergström.Bengt Idestam-Almquist, under signaturen Robin Hood, var inne på samma spår:
”På bio vill man se. Det blir monotont när bilderna inte visar annat än Olin springande i trappor, öppnande dörrar – som egendomligt ofta är olåsta – utfrågande folk. Handlingen förs framåt genom dialogen. Då och då råkar Olin på lik – döda personer som man inte sett dö. Då och då får han ett slag i huvudet av någon mystisk individ ? som biobesökaren inte ser. Biobesökaren ser praktiskt taget ingenting annat än otaliga fåtöljer, som Olin sitter i, ätande äpplen.”
Till filmens försvar kan sägas att den inte tycks ha ambitionen att skapa spänning, utan att i stället roa genom dess rappa dialog och lediga skådespel ? något som kräver att publiken ser skådespelarna och hör vad de säger. Både Stig Olin, i sin egen regi, och Inga Landgré gör därtill några av de trevligaste och mest okonstlade av sina rollprestationer i denna film.
Filmkritikern Manny Farber utsåg en gång en narrativt och dramatiskt obetydlig sekvens i Howard Hawks Utpressning (1946) som den bästa sekvensen i den amerikanska filmhistorien. Även om Mord, lilla vän inte kan mätas med Hawks film, delar de just den kvaliteten som Farber lyfte fram.
Text: Stefan Ramstedt.