Lucky One
Originaltitel: Lucky One
Regi: Mia Engberg, Margaux Guillemard
Skådespelare: Bruno La Brasca, Olivier Loustau, Lorette Nyssen
Vincent har dragits allt djupare in i Paris undre värld och drömmer inte längre om ett annat liv, men när hans dotter flyttar in hos honom börjar allt förändras. Minnen får eget liv i fiktiv uppföljare till Belleville Baby, där en alternativ verklighet baseras på ett samtal om ett barn som skulle kunna ha funnits. Visuell tystnad och utmanande estetik i den andra delen av en planerad Paris-trilogi.
En medelålders Vincent arbetar som beskyddare och utför våldshandlingar på beställning. Han är trött på sitt liv men ser inga möjligheter att leva ett annat. Plötsligt dyker hans dotter Adina upp och Vincent tvingas bli den far han aldrig varit.
Till skillnad från i Belleville Baby finns det inga spår av sanning i Lucky One, men precis som i den första filmen är det en ständig kamp som pågår: inom Vincent, mellan Vincent och Adina och mellan Vincent och Mia Engberg. Vincent utmanar ständigt den berättelse Engberg försöker berätta. Han anklagar henne för att vara en kolonisatör som lägger beslag på sina minnen av honom när de i själva verket är lika mycket hans. Han vägrar vara ett objekt i hennes film. Han vill berätta sin egen berättelse lika mycket som Engberg vill berätta sin:
”Som berättare har jag makt över honom. Han är bara filmens medverkande, men jag vill ändå ge honom makten att ifrågasätta mig i filmen. För det finns olika sätt att se på allting hela tiden. Det är också typiskt den sorts kulturproducerande, vit medelklass jag tillhör att ha synpunkter på hur andra lever sina liv. Det finns något självförhärligande i det, och jag vill synliggöra det i filmen. Det är lätt för mig att säga vad han ska göra, men jag är inte han och jag har inte levt hans erfarenheter.” (1)
Lucky One var en del av Mia Engbergs forskningsprojekt ”Den visuella tystnaden” vid Stockholms konstnärliga högskola, vilket syftade till att utveckla en filmisk estetik som utmanar den voyeuristiska traditionen inom film.
Filmen bär också med sig fröet till nästa forskningsprojekt, ”Darkness as material”, som ska söka sig till berättandets innersta kärna, den plats Marguerite Duras kallar ”det mörka rum där vi är döva och blinda och passion är möjlig” och som ska resultera i den tredje delen av Paris-trilogin.
(1) Mia Engberg intervjuad i Elsa Persson, ”’Jag tror att människor längtar efter att bli utmanade’”, på Dagens Arena, dagensarena.se, 13 mars 2019.
Tyvärr har Mia Engberg fått förhinder och kommer inte närvara vid visningen. Danial Brännström, Cinematekschef, inleder filmen.