Cinemateket
(nostalgia) / Standard Gauge

(nostalgia) / Standard Gauge

Originaltitel: (nostalgia) / Standard Gauge

Regi: Hollis Frampton/Morgan Fisher

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

En av bildens många funktioner är att bevara minnen. I två delvis självbiografiska filmer utforskar Hollis Frampton och Morgan Fisher, med lika mycket lekfullhet som rigorositet, bilden såsom bärare av minne.

Hollis Framptons (nostalgia) består av filmade fotografier från den tid då regissören arbetade med stillbildsfotografi, och skildrar bland annat konstnärskollegor, objekt och interiörer. Fotografierna läggs på en värmeplatta som långsamt bränner upp dem, medan filmens berättare återger minnen om dem. Betraktaren kommer dock snart att bli varse om en förskjutning mellan ljud och bild, där orden i själva verket beskriver nästkommande bild. (nostalgia) blir således en minneslek även för åskådaren, där minne ställs mot föreställning.

Filmens titel till trots förmedlas ingen längtan efter en tid som flytt. Snarare använder sig (nostalgia) av minnen (både Framptons och åskådarens) för en reflektion kring filmisk tid, och samspelet mellan dåtid, nutid och framtid. Filmkritikern Annette Michelson jämför filmen med en ” bildungsroman berättad av en andra röst; varje bild i osynk med dess beskrivning, så att text och bild i överlagring producerar en tidslig vridning”.

Frampton var ett av den så kallade strukturalistiska filmens största namn. Det är även Morgan Fisher, med skillnaden att han är baserad i Los Angeles, medan Frampton verkade i New York. Att Fisher var verksam i Los Angeles är tydligt i hans Standard Gauge, där bildmaterialet består av upphittade filmremsor som Fisher sparat sedan sin tid som bland annat klippare i Hollywood. Filmen skildrar korta 35 mm-remsor som för hand vevas fram framför kameran. Filmteoretikern Christa Blümlinger har beskrivit filmen som en ”reflektion kring vad bilder kan frigöra – i termer av minnen, ord och möjliga associationer”. Filmremsorna frammanar minnen om hur de hamnade i Fishers samling, och med det som utgångspunkt presenteras tekniska detaljer hos filmremsan. Standard Gauge blir på så sätt en historieskrivning om 35 mm-formatet, med fokus på det som har hållits gömt för filmens åskådare: start- och slutsladdar, ljudspår, bildram, perforering.

I en av filmens nyckelsekvenser diskuteras Edgar G. Ulmers Farlig omväg (1946). Fisher beskriver hur Ulmer skapar en ”ellips in i framtiden” genom att ändra berättarröstens tempus, och för därigenom in ytterligare in en temporalitet i bilden, trots att sekvensen utgörs av en oavbruten tagning. Standard Gauge följer samma princip, där materialets tillkomst, insamlande och presentation utgör tre olika tidsligheter som inryms i den oavbrutna tagning som hela filmen består av. (nostalgia) och Standard Gauge är två likartade men ändå unika filmer som utifrån minnen öppnar för en komplex men ack så lekfull multitemporalitet.

Filmfakta

Originaltitel: (nostalgia) / Standard Gauge
Regi: Hollis Frampton/Morgan Fisher
Medverkande: Michael Snow/Morgan Fisher
År: 1971/1984
Land: USA
Format: 16 mm
Längd: 36 min + 35 min
Dialogspråk: engelska
Text: utan text
Åldersgräns: Tillåtna från 15 år

(nostalgia) / Standard Gauge ingår i temat

Immemory – 53 filmer om minne

Vid sidan av Chris Marker, Andrej Tarkovskij, Marguerite Duras och Terrence Malick har många andra filmare utforskat den rörliga bildens relation till minne. Filmer från början av filmhistorien fram till nu. Dokumentärer, komedier och science fiction. Filmer från Iran, Brasilien och Thailand. Filmer av Alain Resnais, Ingmar Bergman och Agnès Varda. Filmer om att minnas och att glömma.
Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Immemory – 53 filmer om minne