Cinemateket
Carl Johan De Geer minns

Carl Johan De Geer minns

Originaltitel: Jag minns Lena Svedberg / Mormor, Hitler och jag / Jag minns Håkan Alexandersson

Regi: Carl Johan De Geer

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Tre personliga minnesfilmer och tidsdokument av Carl Johan De Geer, med lika delar humor och mörker: om en gåtfull vän, en älskad mormor och en mångårig kompanjon. De Geer närvarar själv vid visningen.

Våren 1998 visades utställningen ”Hjärtat sitter till vänster, svensk konst 1964–1974” på Göteborgs konstmuseum, med bland annat verk av Carl Johan De Geer och Lena Svedberg. Året efter fick De Geer en förfrågan om att göra en film om Svedberg till SVT:s kortfilmsmagasin Ikon. Resultatet blev Jag minns Lena Svedberg, baserad på fotografier av en svartsminkad Svedberg, av hennes uttrycksfulla, mörka konstverk och av redaktionen för den radikala tidskriften Puss som de båda tillhörde. Över bilderna, ackompanjerad av Terry Rileys minimalistiska komposition ”In C”, talar De Geer. Om sin vän, som han minns, men inte kände, om en sjukdom som ingen förstod sig på och om ett missbruk som ingen tog på allvar.

Jag minns Lena Svedberg är ett personligt porträtt av en säregen konstnär, med betoning på personligt –De Geer själv är tydligt närvarande, och än mer så i de två andra minnesfilmerna i detta program.

Mormor, Hitler och jag blev en världssuccé och spridde en för utländska åskådare okänd bild av svensk nazism. De Geer berättar om sin mormor, som han bodde hos under stora delar av sin barndom, som ”för ett barn [var en] i sann mening god människa”, och som var nazist. Med mormoderns recept på fläskfilé som madeleinekaka nystar De Geer i det förflutna och återskapar hennes lägenhet, bläddrar i nazistiska konsttidningar och spårar sin egen kärlek till färg i ett hat mot nazismens estetiska ideal.

De Geer fortsatte att gräva i sin familjehistoria i långfilmsdokumentären Med kameran som tröst, del 2 (2004), och tog sig sedan an den viktigaste personen i sitt yrkesliv. Jag minns Håkan Alexandersson är liksom filmen om Lena Svedberg uppbyggd av fotografier. Utifrån dessa berättar De Geer hur han och Alexandersson möts på konstskolan, blir bästa vänner, delar syn på samhället och tillvaron, spelar in mängder av filmer och tv-serier, skaffar familjer, blir äldre, glider isär. De Geer beskriver hur Alexandersson i verkligheten blir den karikatyr av odrägligt, självömkande manliga geni som duon i början av sin tid brukade skämta om. ”Om ni tror att det här är nostalgi så har ni fel. Det är fråga om bitterhet”, säger De Geer i början av filmen.

Kärlek, sorg, skam och undertryckt ilska går hand i hand med sakliga redogörelser och unika tidsdokument i denna triptyk av minnesbilder inifrån Carl Johan De Geers huvud.

Efter visningen samtalar Andreas Bertman, från Filmform med Carl Johan De Geer.

Skriv ut