Cinemateket
Hahaha

Hahaha

Originaltitel: Hahaha

Regi: Hong Sang-soo

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

En filmskapare och en filmkritiker utbyter semesterminnen över drinkar. Med återblickarna blir det för betraktare tydligt vad de egoistiska vännerna själva helt har missat: att de varit på samma plats, under samma tid och umgåtts med samma människor. Snillrikt strukturerad komedi som vann Un certain regard-priset i Cannes.

Även om de flesta av Hong Sang-soos filmer har komiska inslag är Hahaha, som titeln antyder, kanske det närmsta han kommit en renodlad komedi. Som så ofta i hans filmer utforskas fasader och friserade sanningar, mäns osäkerheter och det förflutna som en subjektiv konstruktion. Även om Hong gjorde sig ett namn på den internationella festivalscenen redan i början av 2000-talet innebar toppriset i Un certain regard-sektionen i Cannes för Hahaha en bekräftelse för en filmskapare vars storhet ligger i det lilla.

En småpatetisk filmskapare ska just lämna Sydkorea för Kanada när han träffar sin vän, en deprimerad och gift filmkritiker som aktivt jagar kjoltyg. Stilistiskt utmärkande är hur deras konversation skildras med berättarröster över svartvita stillbilder, medan återblickarna skildras rörligt i färg. Den oväntade kontrasten, som här blir en tydlig ramhandling, fungerar som en invertering av hur tidsplan brukar kodas på film.

”En sipp för ett minne”, säger den ena och utbringar en av många skålar till det förflutna. De båda utbyter historier om sina respektive semestrar, ovetande om att de båda befunnit sig på samma plats: den lilla hamnstaden Tongyeong. Som om inte det var nog visar det sig – för publiken, inte för männen – att vännerna var där samtidigt och att de dessutom umgicks med samma människor. Deras syn på händelserna och människorna de mött skiljer sig dock åt så mycket att anekdoterna, vilka egentligen återberättar ungefär samma historia, drar iväg i komiska riktningar.

Notebooks Daniel Kasman imponerades stort av Hongs sätt att skildra vännernas gemensamma resmål, vilket i filmen blir ett slags ”gravitationskraft för den mänskliga omloppsbanan”. Kasman beskriver hur det ”avgrenade berättandet som ramar in filmen berättar i slutändan mindre om våra mänskliga karaktärer […] och mer om hur mänsklig karaktär påverkas av sin omgivning”.

Den filmvetenskapliga nestorn David Bordwell, som intresserat sig mycket för berättande och struktur, betecknar Hahaha som en ”parallell-protagonistberättelse”, där männens ovetskap om varandras gemensamma nämnare resulterar i en de ”ironiska missförståndens komedi och en punktering av manlig pretention”. Snarare än någon sammanförande intrig nöjer sig Hong med att använda den episodiska, splittrade formen för att göra en berättelse om berättande. Vad är det som får deras berättelser att skilja sig så? Är det minnets förrädiska natur? Eller bara rena lögner?

Utan tydliga svar skildrar Hahaha två män som vet hur man sätter färg på en bra historia.

Skriv ut