Deadlock

Kultförklarad psykedelisk västern med filmmusik av krautrockbandet Can, där en gruvarbetare på dekis försöker hantera två bankrånare på flykt i öknen. Quentin Tarantino och Alejandro Jodorowsky tillhör beundrarna.

Den (väst)tyska regissören Roland Klick gjorde sex långfilmer mellan 1968 och 1992 – mitt under den period då den så kallade Neue Deutscher Film (med förgrundsfigurer som Rainer Werner Fassbinder, Werner Herzog och Wim Wenders) frodades – men var aldrig en del av rörelsen.

Deadlock inleds med att en man, ”Kid”, raglar fram i Sierra Madres steniga öken med en väska och ett vapen i respektive hand. Den risiga för detta gruvarbetaren Charles plockar upp honom och vårdar honom i sitt hem i en övergiven gruvstad – med ett öga på väskan. När Kids kompanjon, ”Sunshine”, dyker upp inleds ett ställningskrig, där Charles försöker spela ut kompanjonerna mot varandra.

Deadlock beskrivs på tyska som en ”Spätwestern” – en ”sen västern”. Den utspelar sig inte i 1800-talets vilda västern utan i ett samtida, eller otida Amerika. Klick var inspirerad av spaghettivästerns och letade först italienska samproducenter (och fick jobb som produktionsassistent på Fellini Satyricon, 1969) men spelade till sist in filmen i Israel. En annan inspirationskälla var 1960-talets psykedelia, vilket bland annat speglas i den anakronistiska filmmusiken av krautrockbandet Can, som bidrar till att placera Deadlock i en sorts obestämbar tid (och genre). (1)

Alejandro Jodorowsky, Quentin Tarantino och Steven Spielberg tillhör filmens beundrare. Jodorowskys ”acid western” El topo kom också 1970 och delar samma kultfilms-DNA. Men där El topo alltjämt känns uppfriskande apart är det i dag svårare att svälja Klicks porträtt av de två kvinnor som förekommer i Deadlock. De är alkoholiserade, mentalsjuka, sexualiserade och helt utlämnade till de män som för handlingen framåt. Kanske ligger en del av förklaringen i att Klicks hustru just hade omkommit i en bilolycka – han befann sig till sinnet på en synnerligen mörk plats.

Enligt legenden ska Deadlock ha bjudits in att tävla på filmfestivalen i Cannes – men inte via de officiella västtyska kanalerna, utan på festivalens eget initiativ. Vilket fick Klicks samtida kollegor att bli rasande – han ansågs inte vara någon värdig representant för Neuer Deutscher Film, eftersom han gjorde alltför kommersiell film – och man lyckades få festivalen att dra tillbaka inbjudan, till förmån för en annan västtysk film. Deadlock blev dock en publik- och kritikerframgång i hemlandet.

Klicks näst mest kända film är Vi barn från Bahnhof Zoo (1981) – som han fick sparken från två veckor före inspelningsstart. Efter flera struliga produktioner regisserade han 1992 sin sista film. Numera undervisar han, och odlar sitt rykte som den stora outsidern inom västtysk film. Kanske är Klicks främsta gärning hans lika enkla som geniala motto: ”Film + Publikum = Kino.” En insikt om att publiken är en lika viktig förutsättning för biografens existens som själva filmen.

(1) Can gav ut musiken på albumet ”Soundtracks” (1970), där det även bland annat förekommer musik från Jerzy Skolimowskis Deep End (1971).