
Barnen
Originaltitel: Les Enfants
Regi: Marguerite Duras
Skådespelare: Axel Bogousslavsky, Daniel Gélin, Tatiana Moukhine
I Marguerite Duras sista film utgår hon från en kort berättelse som hon skrev i början av 1970-talet, där en ung pojke gör uppror genom att vägra gå i skolan. Barnen är rakare och mer rättfram än hennes tidigare filmer, men under dess harmoniska yta bubblar ett politiskt ursinne.
Efter att Duras hade gjort Den atlantiska människan sade hon att den var hennes sista film. ”Även om jag gör fler filmer så skulle den ändå vara min sista”. Hon kom att göra två filmer efter Den atlantiska människan, vilka kan betraktas som ett slags postskriptum – ett tillägg till ett redan färdigställt arbete. En av de filmerna var Barnen, som har sitt ursprung i en kort barnberättelse med titeln Ah! Ernesto (1971). (1) Hon skulle senare återvända till berättelsen i romanen Sommarregn (1990).
Duras skrev manus till Barnen tillsammans med sin son Jean Mascolo och författaren och regissören Jean-Marc Turine, men hon regisserade på egen hand. Liksom den ursprungliga fabeln berättar filmen om en pojke som vägrar gå i skolan, eftersom han inte vill lära sig ”saker han inte redan vet”. Hans föräldrar tycks varken vilja eller kunna tvinga honom att gå till skolan, eftersom han är ”enorm”. I filmen beskrivs han som en ”sjuåring som ser ut att vara 40 år” och han spelas av Axel Bogousslavsky, som vid filmens inspelning var 47 år. Inte heller lärarna lyckas övertala Ernesto att komma tillbaka till skolan, utan pojken väljer i stället sin egen väg till kunskap.
Till skillnad från Duras föregående filmer är Barnen en rakt berättad historia, och Bruno Nyuttens vackra bilder bidrar till en övergripande känsla av skönhet och harmoni. Skådespeleriet intar en större roll än i tidigare filmer, vilket i sin tur öppnar porten för en i Duras filmer sällsynt humor. Samtidigt är det en film som är skarpt kritisk mot vårt samhälle och dess utbildningssystem – en kritik som författaren Dominique Noguez kopplar an till 1960-talets revoltanda: ”Det är en saga sprungen ur maj 1968 närd av senare Duraska teman.”
Filmkritikern Jonathan Rosenbaum beskriver filmen som en:
”… filosofisk fabel om en tioårig pojke (spelad med en Keaton-liknande oskyldighet av den 40-åriga Axel Bougousslavsky) som vägrar gå till skolan [...]. Barnets hållning utgör ett hot inte bara mot utbildningssystemet utan även, i takt med att filmens frågor rappt utvidgas, mot den västerländska civilisationens själva grunder; han undersöks av en lärare […] och en journalist […] men ingen av dem lyckas vederlägga hans resonemang. Om du aldrig har sett en film av Duras, så är detta eleganta, stilla subversiva verk ett underbart ställe att börja på: även om filmen inte har den formmässiga komplexiteten hos hennes mest ambitiösa filmer, återspeglar den de sinnenas kvaliteter – en obeveklig ärlighet, en vass skepticism, en djup omsorg om den mänskliga friheten – som gör Duras till en så viktig gestalt.” (2)
(1) Berättelsen filmatiserades 1982 av Danièle Huillet och Jean-Marie Straub under titeln En rachâchant. Även den ingår i denna retrospektiv.
(2) Jonathan Rosenbaum, ”The Children (Les enfants)”, i The Chicago Reader, vol. 15, nr. 5, 25 oktober 1985.