Die verliebte Firma

Musikalisk komedi om en filmspelning i Alperna där allt går fel och sedan går ännu mer fel när hela den manliga delen av produktionen försöker ersätta filmens talanglösa stjärna med en lika talanglös telefonist som de förälskat sig i. Max Ophüls debut är en flyhänt bagatell som fick kritikerna att förutspå en strålande karriär för den unga regissören.

På en bergssluttning, omgärdade av snö, står en man och en kvinna i aftonkläder och sjunger om Venedig. Den absurda scenen avbryts av en regissör som är missnöjd med hur mannen placerat sin fot, varpå kvinnan börjar klaga på sin motspelares bristande professionalitet.

Max Ophüls, färsk från teaterns värld, debuterade med en film om en filminspelning av en typ av musikalisk komedi som han brukade regissera på Wiens teatrar. Om den kaotiska filminspelningen speglar hans erfarenheter från scenen är oklart, men det är tydligt att han vet vad som brukar försiggå bakom kulisserna, och det är med värme han skildrar de inblandade – uppfyllda av sig själva och ständigt på krigsstigen.

När scenen återupptas avbryts den igen. Denna gång av en ung kvinna som åker skidor, telefonisten Gretl. Gretl, som inom kort lyckas charma en stor del av de manliga filmarbetarna som försöker ersätta den stora men talanglösa stjärnan Peggy Barling med henne. Tyvärr för förblindade av kärlek för att inse att Gretl inte heller har särskilt stor talang.

Max Ophüls var en teaterman, men han älskade film. Efter att ha sett F.W. Murnaus Faust (1926) blev han övertygad om filmkonstens överlägsenhet, men tvivlade på sin förmåga. Det var först när han såg sin första ljudfilm några år senare som han insåg att erfarenheterna från teatern kunde hjälpa honom på vägen.

Han fick jobb som tolk åt Anatole Litvak vid en inspelning, men avancerade snabbt till regiassistent och debuterade året därpå. Fast besluten om att göra film som om det vore teater, men filmiskt som om det vore en film av Murnau och roligt som om det vore en wiensk operett.

Resultatet blevDie verliebte Firma. En film som till synes är en bagatell, men med en rytm, både musikalisk och visuell, som var helt ny. Och det gick inte kritikerna och publiken förbi. ”Definitivt ett namn att fästa sina förhoppningar på: Max Ophüls, regissören”, löd en recension i Lichtbild-Bühne. ”[S]ällan har det gjorts en film så levande, så flödande och så stimulerande.”

Läs mer om ”Die verliebte Firma” i Svensk Filmdatabas