Paterson
Originaltitel: Paterson
Regi: Jim Jarmusch
Skådespelare: Adam Driver, Golshifteh Farahani, Barry Shabaka Henley, Chasten Harmon, William Jackson Harper, Masatoshi Nagase
Busschauffören Paterson, med samma namn som sin hemstad, lever ett inrutat liv, med jobbet, frun, hunden och stampuben – och på sina raster skriver han dikter, inspirerad av Paterson-skildraren William Carlos Williams. Adam Driver imponerar, utan stora åthävor, i stillsam och vacker film om poesi i vardagen.
Poesin har alltid legat nära Jim Jarmusch, och dyker upp i allt från Down by Law (1986) till Only Lovers Left Alive (2013). En av hans viktigaste inspirationskällor i början av karriären – en kortfilm som visade honom att vem som helst, inte bara etablerade filmskapare, kunde göra film – var Robert Franks och Alfred Leslies Pull My Daisy (1959), baserad på en pjäs av Jack Kerouac. Filmens huvudperson är en poet som även har ett dagjobb – precis som Adam Drivers diktskrivande busschaufför i Paterson. Busschaufförens förnamn får vi aldrig veta, hans efternamn är detsamma som staden han bor i – Paterson, New Jersey, en mytomspunnen plats, bland annat för att Allen Ginsberg föddes där.
Patersons liv är uppbyggt kring rutiner. Han vaknar tidigt, går till jobbet, kör sina turer, tjuvlyssnar på passagerarna, kommer hem, rättar till brevlådan, går ut med hunden, tar en öl på puben. Däremellan skriver han dikter. Och småpratar med sin fru, en bubblande, spontan, ständigt kreerande kvinna som varje dag gör i ordning Patersons lunchlåda och lagar hans middag, och varje dag tycks ha en ny projektidé: baka cupcakes, göra textiltryck, lära sig spela gitarr.
Paterson är synnerligen rotad i Paterson, han befinner sig i motsatsen till exil, och som sådan sticker han ut i förhållande till många av Jarmuschs rollfigurer. I slutet av filmen dyker däremot Masatoshi Nagase (som var en av de japanska ungdomarna i Mystery Train, 1989) upp i en liten roll. Nagases rollfigur är liksom Paterson (och Jarmusch) beundrare av poeten William Carlos Williams, författare till det episka diktverket Paterson, (1946–1958) och ger med sitt utifrånperspektiv en nyckel till en fortsättning.
Paterson tävlade i Cannes och fick genomgående fin kritik. Women Film Critics Circle i USA nominerade den dessutom till sitt pris för årets ”bästa mansbilder på film” – Paterson är helt enkelt den Jarmusch-rollfigur som, utan att slå på stora trumman, mest utmanar traditionella mansideal.