Elles / Monangambée / Un dessert pour Constance

En ögonblicksbild på den unga algeriska kvinnans situation vid 1960-talets mitt, en antikolonialistisk kortfilm med avantgardistiska undertoner och en humoristisk berättelse om gatsopare i Paris som ställer upp i frågesportsprogram på tv. Detta kortfilmsprogram visar på vidden i Sarah Maldorors filmografi – både sett till uttryck och miljöer.

Efter sina filmstudier i Moskva flyttade Sarah Maldoror till Algeriet. Innan hon gjorde sina första filmer arbetade hon som regiassistent – bland annat på Ahmed Lallems Elles, en dokumentärfilm om den unga algeriska kvinnans situation ett par år efter självständighetsförklaringen. I filmen berättar flickorna och de unga kvinnorna frispråkigt om sina förhoppningar och drömmar, men också om samhället och dess sexism.

I Algeriet gjorde Maldoror även sin första egna film, den korta Monangambée. Filmen berättar om den portugisiska kolonialmaktens tortyr i Angola, och består av ett fåtal koncentrerade sekvenser som till stor del utspelar sig i ett fängelse. Monangambéeär baserad på en roman av författaren José Luandino Vieira, som då själv satt fängslad i Angola, och musiken är gjord av den experimentella jazzgruppen Art Ensemble of Chicago – något som filmforskaren Yasmina Price i artikeln ”Woman With a Weapon-Camera” betraktar som talande för ”den politiska solidariteten och den kulturella pluralismen i Maldorors panafrikanism”.

Un dessert pour Constance är en senare fiktiv film av Maldoror som berättar om två gatsopare i Paris som bestämmer sig för att delta i en tv-frågesport om fransk matkultur i hopp om att vinna pengar så att deras sjuka vän ska kunna ta sig tillbaka till sitt hemland. Un dessert pour Constance är en av många av Maldorors filmer som explicit behandlar en diasporisk grupp, och trots att filmens ljusare och mer humoristiska ton finns det tydliga kopplingar till hennes andra filmer. Om detta har Price skrivit:

”Maldoror gör en empatisk poäng om att även vardagens överlevnadsstrategier är revolutionära handlingar i sig själva. Även om det finns något löjligt i deras handhavande, framställs Bokolo och Mamadou med värdighet genom sina påhittiga sätt att överkomma rasistiska hinder och deras beslutsamhet att ta hand om en av sina egna.” (1)

(1) Yasmina Price, ”Woman with a Weapon-Camera”, i The New Inquiry (27 aug 2020).