Cinemateket
Massakern på 110:e gatan

Massakern på 110:e gatan

Originaltitel: Across 110th Street

Regi: Barry Shear

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Yaphet Kotto är en ung, korrekt snut som tvingas samarbeta med den äldre, rasistiska Anthony Quinn, när maffians ”bank” i Harlem blir rånad och sju personer dör – men också maffian är rånarna på spåren. Realistiskt om rasism och sociala orättvisor i 1970-talets New York, där det inte finns några hjältar – varken norr eller söder om 110:e gatan.

1971 myntades begreppet blaxploitation, med framgångarna för Sweet Sweetback’s Badasssss Song och Mitt namn är Shaft – actionfilmer med afroamerikanska huvudpersoner. En störtflod av liknande filmer följde, med varierande kvalitet. När Massakern på 110:e gatan, baserad på en bok av tv-fotografen Wally Ferris, hade premiär 1972 buntades den ihop med blaxploitation-vågen – gangsters och poliser i afroamerikanska storstadsmiljöer, en funkig titellåt av Bobby Womack – och avfärdades därför snabbt. I själva verket är den något annat.

Tre afroamerikanska knegare rånar den italiensk-amerikanska maffians ”bank” i Harlem. Alla maffians män – två vita och tre svarta – skjuts ihjäl, och dessutom dödas två poliser – en vit och en svart – under flykten därifrån. Snart har rånarna både maffian och, steget efter, polisen i hälarna. Polisutredningen leds av en nykomling: en ung, korrekt streber (Yaphet Kotto) som följer regelboken, och som fått uppdraget av politiska skäl, eftersom han är svart. Till sin hjälp har han en äldre, vit, rasistisk snut (Anthony Quinn, också producent), som känner att hans tid är förbi.

Massakern på 110:e gatan handlar om rasism och etniska motsättningar, men är till skillnad från de flesta blaxploitation-filmer också en skarp klassanalys. De svarta rollfigurerna är inte mer hjältemodiga än de vita – däremot är deras förutsättningar sämre. Rånet är det enda sättet att ta sig upp från samhällets botten. Den tänkta publiken var heller inte nödvändigtvis svart, men inte heller övervägande vit – som i fallet med mer tillrättalagda Hollywoodfilmer om rasism, som I nattens hetta (1967).

En bidragande orsak till autenticiteten var att filmen nästan uteslutande spelades in på plats i Harlem, med hjälp av lätta kameror och den portabla filmstudion Cinemobile (uppfunnen av Fouad Said, en av filmens producenter). Massakern på 110:e gatan är helt enkelt en av de mest komplexa och realistiska amerikanska polisfilmerna från 1970-talet.

Text: Anders Annikas

Läs mer om ”Massakern på 110:e gatan” i Svensk Filmdatabas

Skriv ut