Petit à petit

Safi Faye gör en av rollerna i etnografisk komedi där en företrädare för ett nigeriskt handelsbolag får i uppdrag att åka till Paris för att studera höghus, då han själv har planer på att i företagets namn bygga ett sådant i sin hemstad. Jean Rouchs film är en mörk komedi där den etnografiska blicken riktas mot den franska kulturen.

Petit à petit är en fristående uppföljare till Jean Rouchs Jaguar (1967) och utgör liksom den tidigare filmen en lekfullt självreflexiv etnografisk undersökning (utförd enligt Rouchs idé om en ”delad etnografi”). Jaguar slutar med att huvudrollsinnehavarna etablerar det företag vars namn den senare filmen har lånat, och Petit à petit tar vid då företaget har vuxit till en större import- och exportverksamhet.

Efter att ha hört att en konkurrent planerar att bygga ett höghus bestämmer sig företaget för att göra detsamma. Damoure Zikas rollfigur beger sig prompt till Paris för att studera stadens höghus och användandet av dem – en undersökning som snart breddas till att inbegripa hela den västerländska kulturen. I sekvenser ses Zika approchera människor på gatan för att mäta deras kroppshyddor och fråga ut dem om deras val av bland annat klädsel – sekvenser vars improviserade och dokumentära karaktär ger dem ytterligare komisk skärpa och politisk udd.

Safi Faye, som medverkar i filmen, har i efterhand uttryckt sig i både positiva och negativa ordalag om Rouchs projekt. Dels har hon lyft fram hur viktig Rouch var som ”gjorde så många filmer för att ’bistå’ den afrikanska kulturen”, som hon uttrycker det i ett samtal med filmforskaren Joram ten Brink i boken Building Bridges: The Cinema of Jean Rouch (2007), men hon har även uttryckt skepsis inför hans metoder. I synnerhet det improvisatoriska och komiska i Petit à petit, som hon diskuterat med filmkritikern Pierre Haffner:

– I slutändan blev det en film som jag inte gillar.
– Varför?
– För att jag tycker den är naiv, lite dum.
– Du överdriver!
– Jean Rouch är din vän, va? Det är en rolig film, men jag gillar inte skämtsamheter. (1)

Fayes eget filmskapande skiljer sig markant från Rouchs, men Petit à petit visar tydligt att de delar en strävan efter att vända på den etnografiska filmens perspektiv. Filmen finns i två versioner – en kortare för biograf och en längre för television. Vi visar den förstnämnda.

(1) Pierre Haffner, ”Jean Rouch jugé par six cinéastes d’Afrique noire”, i Cinémaction, nr. 17 (1982).