Fad’jal
Originaltitel: Fad’jal
Regi: Safi Faye
Skådespelare: Ibou Ndong
Som i sin debutfilm Brev från min by blandar Safi Faye fiktion och dokumentär i Fad’jal, som även den utspelar sig i en by på den senegalesiska landsbygden. Faye ställer minnen och berättelser från förr intill en samtida politisk kamp i denna mångbottnade gestaltning av en plats och de människor som bebor den.
I inledningen till Fad’jal, strax efter en kort sekvens filmad på en skola där unga skolever uppmanas att (på franska) recitera en kort text om Ludvig XIV:s storhet, ses den maliska författaren och etnologens Amadou Hampâté Bâs ofta citerade fras om att ”i Afrika motsvarar en gammal person som dör ett bibliotek som brinner upp”. Inledningen gör det tydligt att ett av filmens huvudsakliga teman är historieskrivning och kunskapsöverföring – teman som filmen explicit återkommer till vid ett flertal tillfällen, men som även genomsyrar dess helhet.
Precis som i Fayes tidigare film, Brev från min by (1976), utspelar sig Fad’jal på den senegalesiska landsbygden och blandar fiktiva och dokumentära sekvenser. Trots det är filmerna väldigt olika. Bortsett från att den förra filmen är svartvit och den senare i färg är den största skillnaden den historiska räckvidden i Fad’jal. Även om bilderna till stor del fokuserar på det dagliga livet i byn, vävs byns historia in genom berättelser och minnen som återberättas under filmens gång.
Således sätts byns vardag och de politiska problem som dess invånare lever med (i första hand ett förstatligande av jorden) i en större historisk kontext. På uppmaning av de yngre invånarna berättar de äldre om byns historia – om hur den grundades av en kvinna på 1500-talet och om hur deras förfäder, under en tyrannisk regim, tvingades lämna byn för att först långt senare kunna återvända. Konstvetaren och socialantropologen Lieve Spaas skriver om hur Faye i sin Fad’jal öppnar upp för ett vidare historiskt perspektiv:
”Fayes originalitet ligger i hennes sammanflätning av det narrativa och det dokumentära, av fiktion och social historia. Här är en etnolog och berättare som talar för sitt folk, för deras minnen, för deras land i vilket deras förfäder är begravda, för deras äldre som såg till att kunskap överförs och att det kollektiva minnet och identiteten bevaras.” (1)
(1) Lieve Spaas, The Francophone Film: A Struggle for Identity (2000).